264

Jag skulle ha åkt ner till Kalmar idag för lite provtagning, men så blev det inte. Det kändes inte nödvändigt att ta mig dit bara för ett stick i armen, inte när snön vräker ned som den gör och hela familjen ligger däckad i någon slags influensa jag INTE vill smittas av. Jag är deras personliga lilla sjuksyster, och jag trivs med det. Jag känner mig behövd. Igår var min bror riktigt dålig och efter ett besök på toaletten frågade han mig hur jag stod ut med det. Hur jag kunde tvinga mig själv att göra det som så många människor anser vara det värsta som finns. Mitt svar? man vänjer sig. Inte är det något man borde vänja sig vid, men sanningen är att man gör det. Ganska så snabbt. Jag äcklas inte särskilt lätt längre, inte av mina egna uppkastningar i alla fall. Inte av lukt eller smak eller syn av det. Förnuftet säger att jag borde vara mer illa berörd av det hela än vad jag är men herregud, jag höll på som jag gjorde i flera år, många långa månader då jag kräkts upp varje måltid och vattnet jag drack däremellan. Till slut handlade det inte ens om att bli smalare, även om det överskuggade det mesta. Jag ville helt enkelt inte ha något i mig, ingenting alls. Känslan av att ha mat i magen gjorde mig illamående på riktigt, och det enda jag ville var att få slut på det. Genom att bli av med det.

Jag är glad att jag inte åkte till Kalmar. Inte för att det hade gjort mig något att sitta på bussen i ett par timmar; jag gör gärna det i utbyte mot lite social kontakt och lite frid från mammas jämmer, men så vet jag ju hur verkligheten ser ut just nu. Det har gått långt ifrån perfekt den sista tiden. Inte ens imorse fungerade det, FAST jag då trodde att jag skulle ta blodprov som skulle kunna skicka mig direkt tillbaka till avdelning fyra, utan att passera gå. Rösterna är så högljudda just nu, de tvingar mig att handla mot mina principer, mot ALLAS principer, och jag kan inte nog understryka hur orolig jag är över vägningen på torsdag. Jag längtar med någon slags pervers njutning, det ska bli så otroligt skönt att äntligen få reda på vad jag väger, men oavsett vad siffran är kommer jag må dåligt över det. Så känns det förstås varje gång jag ska vägas, men den här gången har jag inte den blekaste aning om vad den kommer säga. Hur illa det är. Kommer alla mina misstag visa sig på vågen? Vill jag att de ska det? Kommer jag kunna ge mina föräldrar något positivt besked? Vill jag kunna ge dem det?

Rösterna förresten. Det är fel sätt att försöka förklara allting på. Jag hör inte fler röster än någon annan och jag är fullt medveten om att det hela egentligen är upp till mig. JAG väljer att handla som jag gör, INGEN kan tvinga mig till något. Men det KÄNNS så. Det KÄNNS som att jag inte har något val, som att jag måste följa de tilltrasslade riktlinjerna inuti huvudet på mig. Jag vet hur vågen av ångest kommer rycka undan marken under mina fötter om jag handlar på något annat sätt och jag ORKAR inte med alla känslor. All ånger, all sorg och allt ÄCKEL. Så istället lyssnar jag. Och gör fel efter fel efter fel.

Eftersom bara jag är kry just nu spenderades dagen på mitt idealsätt; med film. Först såg vi Spirited away igen, som är en härligt skruvad animéfilm utan dess like. Jag har sett den förut men tröttnar aldrig på den, man upptäcker alltid något nytt. Den får en stark fyra, bara för att jag tycker att den är aningen för lång. Annars: Perfektion.

Efter den blev det en till animéfilm, för att jag är på Japanhumör och älskar allt som har med landet att göra - Ponyo, av samma person som står bakom just Spirited away. Den var tydligt inriktad på en lite yngre publik men var ändå bedårande charmig mellan varven. Dock kändes den inte lika fantasifull som hans tidigare verk och det drar ner betyget till en trea. Kommer nog inte se om den, men jag är glad att jag såg den. Dessutom får jag ju träna mitt allvarligt begränsade japanska ordförråd - det says Ohayoo flera gånger!

Som kvällsunderhållning såg vi ett par avsnitt av den sista säsongen av Oz. Snart är den över. Serien som jag har älskat att hata och hatat att älska i flera månader just nu. Att något så rått och realistiskt kan vara sådan underbar underhållning är förvisso en gåta, men det gör ingenting för OJ vad den är bra! Idag satt tårarna i halsen på mig, men det är väl då det är som bäst. När det berör.