277

Länge höll jag ångesten borta (eller höll den om ryggen) genom att skriva dikter. Jag har inte gjort det på något år eller så men de som finns säger ganska mycket om mig. De är postade i sin egna blogg - together we are alone. Alla inlägg är skrivna ihop med en bild jag tagit tidigare samma dag. Ett utdrag ur bloggen kan få vara med i den här. Det är ju ändå jag som bestämmer innehållet (skönt att vara allsmäktig när det gäller någonting!).

I will be completely honest with you
and tell you some of the truth
about what I am and have been going through
most of the years of my
youth

My days are always very long
and pass in dazing slow motion
there is this feeling that I don't belong
and an urge to kill that
emotion

And at night, when hidden of course
during the time when no
one sees
I break my skin with insistent force
attempting to put my mind
at ease

When I finally bleed from severed wrists
and the tension
slowly subsides
when life as I know it again persists
the fatal thought
reluctantly complies

I carefully put down the blade
that scared most
of my fears away
not worried by the wounds it made
but by the thought of
living another day

And yes, sometimes I do wish for
a solution that isn't temporary
I wonder if I ever will demand more
than a break from the ordinary

but right now the weeks go by
and they slowly add up to years
all I do is hold on to that good bye
until I can drown myself in my
tears

Jag kommer ihåg när jag tog just denna bild. Jag skar regelbundet under en tid av mitt liv men jag lyckades sällan få det att blöda så mycket som jag ville. Den här dagen lyckades jag, så jag förevigde det på detta, aningen groteska sätt.

Och orden stämmer fortfarande.

276

Världens bästa film visas ikväll efter melodifestivalen - Seven. Det blir slötittande framför TVn igen, bara för att jag kan och vill.

Har letat efter bilder som jag kan posta här, som visar hur sjuk jag var, hur smal jag var. Men jag hittar inga där jag är liten nog. Om jag postar de jag fann kommer folk som läser det här säga - nehej, hon var ju inte SÅ utmärglad som jag trodde. Det var visst inte så allvarligt. Och det vill jag inte. Jag vill bevisa för alla att jo, jag VAR jättesjuk, och såg hemsk ut. Varför? If I only knew...

Hittade i alla fall en bakgrund jag hade på datorn ett tag. Alltid något.

Inte smal nog. Inte liten nog. Inte benig, tanig eller utmärglad nog. Att jag inte ens klarade av att bli smalast. Det äter upp min själ just nu, hur misslyckad jag är.

Men STOPP! Inte fler ätstörningstankar! Jag orkar inte mer...

275

Körlektion imorse. Det gick faktiskt mycket bättre än vad det gjorde förra gången, men det säger inte sådär jättemycket är jag rädd. Motorstopp framför annan bil? Check. Kört in i varenda snövall större än en flinga? Check. Trött på att köra bil? Check, check, check!

Efter fyrtio långa minuter mötte jag upp pappa och mamma som tog med mig till Asian house för lite asiatisk mat att värma magen med. Jag börjar faktiskt uppskatta sushi, det tog sin lilla tid men trägen vinner! Bara de är helt vegetariska och inte har något sötsliskigt försök till bröd på toppen så är de ganska så ätbara.

Efter det blev det dags för DBT och vi hade ett mycket givande möte där vi diskuterade sorgen kring mitt avslutade förhållande. Även fast både han och jag var överens om att vi behöver lite egen tid utan den andra så hugger det till i bröstet på mig varje gång jag tänker på mig själv som singel. Ensam. Övergiven. Jag vill vara stark och klara den här förändringen med huvudet i behåll men som min terapeut sa: Det är okej att vara ledsen. Vi var ett par i fyra år och det är klart att det finns en viss sorg i att vända blad och börja om på nytt. Hon frågade mig om jag gråtit över uppbrottet och jag svarade ett sanningsenligt nej, det har jag inte. Men det kanske jag borde, snurra in mig i en filt, koka en kopp te, sätta på en typisk ultrasmörig romantisk film aka the notebook och gråta allt vad jag kan ett tag. Det kanske skulle hjälpa den här klumpen i magen att bli aningen mindre...

Ikväll tog jag sedan tjuren vid hornen och gick med lillebror för att se filmen jag velat se sen jag först hörde talas om den - Alice i Underlandet. Nej, nej, inte bara Alice i Underlandet, DEN Alice i Underlandet. Undertecknad Tim Burton. Efter lång väntan har jag hypat upp den till skyarna men jag trodde att den skulle klara av att leva upp till förväntningarna. Jag menar mörk story om en flicka som ramlar ner till en fantasieggande sagovärld, hur twisted kan det inte bli? Men jag skulle nog inte ha låtit mina egna idéer springa iväg med mig. Resultatet av den så ofta lyckade kombinationen Tim Burton + Johnny Depp + Helena Bonham Carter blev en saga komplett med svartvita karaktärer och lyckligt slut. Det var INTE vad jag såg fram emot. Fram med Alice från psyket som hittar skumma vänner som röker på och är tokigare än den tokigaste hattmakare. Fram med RIKTIGT läskiga grejer. Den får en trea. Och då är jag snäll.

274

Nu är allting helt avslutat med exet. Jag vet inte hur jag ska reagera, en del av mig har velat göra det länge - det har inte KÄNTS som ett förhållande på länge ändå, varför hålla kvar vid det så hårt som vi har? - men så har jag ju den där andra delen som lite romantiskt håller fast vid honom lite för hårt. Jag kommer ihåg alla stunder vi delat, och många av dem har varit så underbart positiva. Det är med honom och BARA honom som jag kan vara HELT mig själv, till 100%. Och ändå, av någon oförklarlig anledning, tycker han om mig.

Men inte tillräckligt uppenbarligen, eftersom det är slut nu. Hoppas bara att vi kan fortsätta vara vänner. Jag vill inte mista kontakten vi har.

Till något lite roligare - har hittat världens skönaste matlagningsprogram. Visst är det japanskt ^^

273

Ska räkna ihop hur mycket pengar jag ätit för idag (utan att räkna med det som fanns i kylskåpet) och är lite rädd (läs; EXTREMT SUPEROROLIG) för siffran. Det är illa, så långt vet jag redan, men hur illa vet jag inte än. Måste leta upp alla kvitton först. Det sorgliga är att idag inte var ett extremfall, varje gång jag hetsäter hamnar jag på de här summorna. När jag handlar tittar jag inte ens på priserna längre, det är som att det inte bekommer mig. Efteråt får jag ångest förstås, men då är det så dags. Då är ju allt redan uppätet och skadan redan skedd.

Idag var det extra jobbigt med hetsätningsattackerna. Oftast, i 90% av fallen är jag ensam på mitt rum och äter, så ingen kan se och ingen kan höra. Ingen kan MÄRKA att något är på tok. Hur äcklig jag är är det bara jag som vet. Men så kommer de där dagarna då och då när jag bara inte bryr mig. Som idag. Jag åt på bussen, på olika caféer, på stan, i affärer, försökte vara så diskret som möjligt, men lyckades nog inte särskilt bra. Jag hatar att göra så, eftersom jag hatar att spy på offentliga toaletter. Men ibland har nöden ingen lag.

Till kvittona:

coop konsum: Lösviktsgodis - 122.50kr
coop konsum igen: godis och choklad - 59.50kr
Domus Oskarshamn: choklad och en ramlösa - 99.50
Ett fik i kalmar: cola light, semla, halv brödbulle - 60kr
4kök: quornfilé och cola light - 92kr
Pressbyrån: macka - 40kr

Sammanlagt: 473.50kr

Det enda jag planerat i förväg var 4kök. Den måltiden var också den enda jag behöll.473.50-92=381.50kr. TREHUNDRAÅTTIOEN och FEMTIO kronor.

Jag förstår inte varför mitt liv går ut på att äta så mycket som möjligt och samtidigt vara så smal som möjligt. För det är ju det jag lever för just nu, att få i mig stora mängder mat på minsta möjliga tid. Jag jobbar på att hitta någonting att lägga min tid på som INTE har med någonting ätbart att göra, men det är svårt. Allt leder slutligen tillbaka till mat igen. Se på film, visst, men då måste man ju äta någonting till, eller hur?

Men japanskan fungerar bra. Som distraktion menar jag. Som tidsfördriv. Jag har börjat intressera mig för allt runt omkring nu också, allt som jag förut var så intresserad av men som fått vika sig för ätstörningsbeteendena. Manga och anime tillexempel, finns det något roligare egentligen? Jag älskar det japanska men också det koreanska. Och på tal om koreanska, de har en hel värld av underbara filmer därifrån. Kina och Korea och förstås Japan är alla så fascinerande länder, så långt ifrån det vi är vana vid. Man följer inte bara en film eller en serie, man lär sig om en kultur och en livsstil så annorlunda mot vår egen. DET är intressant, och DET tänker jag fortsätta med.

På förmiddagen idag var jag otroligt nedstämd, kände mig så misslyckad som inte ens klarade av att avsluta mina studier i USA. Herregud jag klarade ingenting, inte att dela rum, inte att umgås med folk, inte att äta ordentligt, inte att få in någon kunskap i huvudet. Allt var bara fel. Jag var bara fel. Men japanskan gjorde att jag kunde putta undan de onda, smygande tankarna lite, och jag är nu på bättre humör, så här framåt kvällen. Det är snart dags för True Blood, vilket ska bli otroligt kul att se efter ett så långt uppehåll. Livet är ändå ganska okej. Bara inte tankarna kommer upp igen, jag orkar inte känna mig så misslyckad. Inte nu, inte idag.

Jag gör så gott jag kan.

272

Jag vägde hela 47.1 dag! Det betyder att jag bara har ETT kilo kvar till min målvikt! Visserligen vägs jag numer med kläder på men hur man än vrider på det är jag ändå så nära mitt mål att jag nästan kan röra vid det. Det är väldigt skrämmande samtidigt som det är otroligt skönt. Jag har kämpat mot det här så länge, gråtit blod över att jag inte varit starkare, över att jag en en gång gjort det där förbjudna, fallt dit och inte kunnat hejda mina impulser. Jag har spytt och jag har hetsätit om vartannat, men nu kan jag i alla fall stolt briljera med att jag vågat ta mig upp till min målvikt. Det tog mig bara ett par år...

Det är så mycket som jag vill skriva om men orden sviker mig. Allt är bara ett töcken, hela jag är bara blasé och allt bara rasar runt omkring.

Mamma och pappa bråkade igen idag, och det rejält. Till slut lade sig mamma på sängen och vägrade gå därifrån, hon bara låg och stirrade framför sig med glasartad blick. Det gör mig ont, att hon inte mår bra, men vad ska jag göra? Allt jag kan är att säga henne att jag älskar henne, och sedan låta henne få vara ifred. Det är vad jag vill när jag är i samma situation.

Mitt ex har nu definitivt avslutat det vi hade. Det har varit på tapeten länge men ingen av oss har tagit steget, för vana vid gamla tankemönster och för bekväma med vårat låtsasförhållande. Men det är inte rättvist mot någon av oss att uppehålla något som inte leder någon vart. Nu när det inte ens är säkert att jag återvänder till USA känns allt så poänglöst. Han har varit en stöttepelare i mitt liv och det kommer bli tufft att ersätta honom, men sådant är livet. Vi har gått igenom mycket tillsammans, mycket som varit varken rosarött eller glittrande lycka, och det är dags att städa ur garderoben och ta nya tag.

Jesus, jag känner mig både som en ny människa och som samma gamla röra på en gång, hur reder jag ut den här härvan av trådar och bygger upp ett fungerande liv?

Ser på the Bourne identity för andra gången, och den är flera gånger bättre än jag kommer ihåg den. Spännande utan att bli slentrian, och skådespelarna håller hög klass. Jag vet inte om den är värd mer, men den får en trea.

271

Jag hade världens mest katastrofala körlektion idag. Jag svär, jag fick motorstopp bara jag tittade på bilen. "Det var inte din bästa dag idag". Nej, det var det inte. Inte ens nära.

DBT och jag kände mig bara misslyckad. Jag vill inte att de ska se vilket kaos till människa jag är, men samtidigt vill jag att de ska förstå hur dåligt jag mår. Hela tiden vägs de två delarna, jämförs med varandra, och gör att vad jag än säger blir det fel, antingen säger jag något sjukt deprimerat och jag blir arg på mig själv för att de får för sig att jag är ett hopplöst vrak (vilket jag är) eller så kommer jag på något löjligt exempel så jag framstår som ett emowannabe (vilket jag INTE är. tror jag).

Allt är bara kämpigt just nu, maten fungerar inte som den ska men jag lyckas i alla fall behålla huvudmålen, jag antar att det skulle kunna ses som något positivt. Tyvärr känns det som att det negativa överväger, jag gör alldeles för många misstag och jag oroar mig för att någon av betydelse ska få reda på det. Jag glider under ribban just nu, men jag kan inte fortsätta så här hur länge som helst. Någon dag kommer allt kollapsa och hela min värld raseras.

Men jag HAR något att leva för nu, flera intressen som jag inte vill bli av med. Jag VILL inte bli inlagd igen och missa japanskan eller kören. Det är bra, det betyder att jag har ett liv, om än något innehållslöst.

Har bestämt mig för att lägga upp en budget. Som bekant har jag stora problem med att hålla i mina pengar. Jag hade inte det problemet innan jag blev sjuk, tvärtom var jag världens snålaste och köpte inte ett tuggummi ens om jag inte verkligen var tvungen. Men som bulimiker kom jag inte undan hetsätningarna, och de kostar pengar. Godis är inte gratis och jag har inhandlat kilovis av den varan, ibland under en och samma dag. När det var som värst brände jag väl en 6-700 per dag, nu - inte lika mycket, men inte noll heller. Jag har ingen inkomst just nu, vilket gör utgifterna väldigt kännbara. Och hur kul är det att spendera tusenlappar på något man inte har mer än väldigt kort glädje av?

Jag vill börja organisera lite i mitt kaosartade liv, kanske är en budget en bra start?

För att snabbt byta ämne och inte fastna vid allt det negativa - ser på film, Mystic river. Helt okej som tidsfördriv, men aningen seg och långdragen. 3/5.