201

Min lillebror och jag tog bussen ner till Kalmar tillsammans för att handla upp alla våra julklappspengar på mellandagsrean (Oskarshamn har ju som bekant ungefär en halv klädesaffär och är därför inte handlingsintressant). Det blev flera timmars konstant prislappstittande och provrumsstirrande med bara ett litet break för quornfiléer på fyra kök. Jag är nu ett par Leejeans rikare (FÖRSTA gången jag har köpt ett par märkesjeans, det är nästan pinsamt.) och så hittade jag världens sötaste hello kittyklocka som jag inte kunde lämna åt sitt öde. Mitt, mitt, bara mitt^^

Ja, det var en rolig dag. Ångesttankarna höll sig på sin kant, tvärtom kände jag hur VIKTIGT det var för mig att få i mig både ordentlig frukost och bastant lunch, för att orka med all postjulstress och alla trötta Kalmariter. Och så visste jag att det skulle bli en del hinder på vägen. Provrum tillexempel är ju alltid svåra. Det kvittar hur många klädesplagg som jag provar som visar sig vara för stora för mig, jag känner mig ändå ungefär lika liten som en valross. Dessutom blir det extra jobbigt när någonting faktiskt passar - i min skruvade värld måste jag vara betydligt mindre än alla de minsta storlekarna. Att skjuta bort dessa tankar har blivit enklare, men det betyder inte att det går smärtfritt. Inte alls. Men jag är TRÖTT på att HATA, trött på måttband och vågar och kalorier och antidepressiva. Jag vill bara må BRA, och det ska jag banne mig göra, det är på tiden!

200

Kom upp i morse efter mycket om och men (det är ju skönt att jag inte har några problem med att sova längre i alla fall), följde med pappa på lite ärenden och åt lunch som jag skulle (men inte min planerade hämtmatslunch eftersom NÅGON [aka mamma] snodde med sig mina rester till jobbet). Jag är fortfarande lite vaksam över min totala brist på äckelkänslor för min egen kropp. I flera år har jag hatat den som pesten, och inte kunnat äta en enda liten kalori utan att totalt gå upp i atomer, och nu äter jag mina sex måltider OCH dricker näringsdrycker som om jag aldrig gjort annat. Min psykolog fick höra att jag börjat trivas med att äta när jag var där förra gången och hans förklaring var - "du börjar tycka om dig själv nu. Det är när man accepterar sig själv som man börjar trivas med att göra det som är bra för en". Kanske har han rätt. Kanske har jag ÄNTLIGEN börjat se mitt eget värde, inte speglad i andras ögon, utan inifrån mig själv. För jag vill verkligen försöka lära mig att ta hand om min kropp, se till att den mår bra. Jag vet att det antagligen kommer ta lång tid för mig att kunna lyssna på mina egna signaler eftersom jag så länge stängt av dem totalt, men jag SKA verkligen försöka , och innan jag hör dem ska jag göra det som jag VET är hälsosamt. Ingen kommer ta hand om mig ÅT mig, det är upp till mig att se till att jag lever ett liv värt att levas.

För var den här bloggen extremdeprimerande och nu är den äckligt klämkäck. Men jag kan inte få nog av att dela med mig av min egen hoppfullhet, jag har aldrig, ALDRIG känt så här förut! Att det finns en vilja I mig, som kommer FRÅN mig, att må bra! Jag har börjat känna mig rastlös, har börjat VILJA träffa människor och vara social, har börjat fundera på jobb och studier och hobbys som jag kan skaffa mig. Har börjat fundera ut vem jag är och forma mig själv till det jag vill. Det är så otroligt att man kan känna sig själv så dåligt som jag gör, men det är spännande att hela tiden hitta nya pusselbitar att lägga till. Jag har redan förstått att jag är mer intresserad av film och kultur än många andra är, men vad mer? Och vad VILL jag vara intresserad av? Är det dags för mig att börja prova på alla dessa nya sakeroch se vad jag fastnar för?

Kvällen spenderades framför what happens in Vegas och den var precis lika förutsägbart tråkig som jag förväntade mig. And then some. De plågsamma skämten avlöste varandra och det enda jag som tittare lämnas med är förundran över hur två så kompetenta skådespelare kunde välja ut ett sådant kaos till manus. Men både Cameron Diaz och Ashton Kutcher har den dåliga vanan att välja filmer som den här, så egentligen borde jag inte vara förvånad. 1/5.

Och inte ens ett sådant bottennapp till film kan få mig att komma ner från molnen jag svävar på just nu. Hur länge kommer detta hålla i sig?

Jag ser fram emot 2010. Året då jag ska bli frisk, året jag ska forma efter MINA önskemål. Dessutom kommer det bli ett sjukt bra filmår, det känner jag på mig. Dorian Greys porträtt tillexempel för att bara nämna en. Oscar Wildes bok med samma namn är helt fantastisk, så jag väntar i spänd förväntan och med SKYHÖGA förhoppningar.

Jag känner mig faktiskt... okej. Helt underbart, fenomenalt, OSANNOLIKT okej.

199

Det känns verkligen som att jag är redo nu. Jag är redo att gå upp de där sista kilona, redo att börja leva - på riktigt. Att dricka mina näringsdrycker har aldrig gått så lätt som idag, och jag är inte ens rädd för att jag ska ångra mig och ramla bakåt igen, jag bara satsar så mycket jag kan på samma kort. Jag SKA bli frisk!

Inte har jag gjort något särskilt för att bli så här målmedveten heller, bara ätit (plättar och asiatisk hämtmat), sett på TV (Oz och rena rama rolf) och tagit min dagliga promenad som jag alltid ser till att göra. Det är så SKÖNT att inte märka av den där tjocka, kvävande hinnan av ångest som förut täckte allt jag gjorde, allt jag kände. Visst kämpar jag fortfarande mot massor av ätstörningstankar, men jag är så pass bestämd att de går att pressa tillbaka. Jag är så TRÖTT på att leva så här isolerat och inte kunna skilja min ena dag från den andra. Trött på att alltid, i alla situationer, dra det kortaste strået och odiskutabelt hata mig själv.

Rädslan finns kvar. Den kommer nog alltid bo i bröstet på mig, men jag hoppas att den inte kommer få influera mina framtida beslut. Att det ska bli lättare och lättare att trycka undan alla förgiftande tankar. För hur rädd jag än är kommer livet ändå hända runt omkring mig, och det är dags att ta del av det, att LEVA, på riktigt.

198

Underbar och älskad av alla var en ren feel goodfilm, och även om den inte var så djup var den riktigt charmig på sina ställen. 3/5.

Har kämpat mig igenom dagen. Inga hetsätningar, men om jag hade kunnat hade det nog blivit mer än en. Ibland är det tur att föräldrarna har lite koll. Planerar att åka ner till Kalmar i veckan och handla lite nytt, eftersom jag aldrig känt mig så grå och tråkig som nu (det där var lögn, jag har känt mig många gånger tråkigare förut, men det känns alltid som värst när man är i det).

Halt ute, varmt och mysigt inne. Gissa vart jag spenderade min dag. You guessed it. Framför TVn.

197

Har försökt att tränga bort gårdagens misslyckande hela dagen, och även fast det ligger och gnager i kanterna har jag lyckats ganska bra. Gick på stan ett tag men har för länge sedan konstaterat att Oskarshamn inte har något värt att lägga ner tid på och hittade mindre än väntat. Alltså ingenting. Spenderade kvällen framför Falk - operation näktergal som visade sig vara ganska seg. Karaktärerna man lärde sig att tycka om i de tre första delarna får ingen tid utan nya presenteras som inte engagerar. 2/5.

196

Var hembjuden till en kompis ikväll för att fira juladagen och jag såg fram emot lite normalt umgänge och ett par timmars reprieve. Så blev det inte. Redan efter ett par minuter började jag känna mig olustig, och det tog inte lång tid förrän jag började få panik.

Dels var det samtalsämnen jag inte kunde ta del av, jag har inte varit på de platser eller lyssnat på den musiken som de andra hade. Istället för att ta för mig och prata på så var det som att jag stängde av mig själv. Jag blev det jag fruktar mest av allt. Tyst och tråkig.

Dels var det alkoholen, jag vågade knappt smaka på min xide efter att inte ha hittat kaloriinnehållet någonstans (chipsen ska vi inte prata om >.<). Jag trodde enfaldigt nog att jag kommit över hela den där räkna-kalorifasen, det var trots allt flera år sedan jag benhårt höll mig inom kaloriramar och räknade ut allt jag åt, men tendenserna sitter kvar i ryggmärgen längre än man tror.

Dessutom är jag inte 18 längre. Oftast märks det inte, jag är väldigt barnslig till sinnet som det är och platsar nog egentligen mycket bättre ibland yngre människor men när det kommer till alkoholkonsumption är skillnaden tydlig. Jag har kommit över fasen i mitt liv då jag drack för fyllans skull. Inte för att jag gjort det särskilt många gånger, men jag förstår de som är i den. Jag tycker inte om alkohol, smaken av den tilltalar mig inte, och jag kan inte tvinga i mig någonting bara för att. Speciellt inte när jag inte vet hur många kalorier jag får i mig (där kom det igen. Jag kan inte släppa kaloriinnehållet i den där cidern! Jesus, lägg ner!)

Jag bröt ihop i bilen hem. jag bara grät, kände mig helt totalt värdelös på att vara ung - social - trevlig - speciell och kände mig istället som den absolut tråkigaste människan på jorden. Inte ens ett par timmar i sällskap med några underbara människor klarar jag av, istället straffar jag mig själv med att lämna dem så fort som en svårighet dyker upp. Jag kan bara gissa mig till vad de säger om mig nu, och det gör ont i mig att tänka på det. Alla klarar väl av att prata med andra under en kväll? Utom jag då, som blir så förblindad av min oförmåga att prestera att jag inte står ut.

Det tog mig en halvtimma eller så av konstant snyftande innan jag kunde slappna av någorlunda. Vi har ju fått lära oss på DBTn att känslor alltid avtar efter en stund och idag var väl ett bra exempel på det. Känslan ebbade ut, men orosklumpen sitter fortfarande fast inuti mig, den kommer nog skava ett bra tag.

Jag fick en blandskiva i julklapp som jag tänker ägna en stor del av morgondagen åt att lyssna på. Tyvärr förtjänar jag inte de få vänner jag faktiskt har, inte när jag beter mig som jag gör. Jag vet, jag får inte tänka på mig själv i negativa termer, men det är svårt att låta bli när jag inte ens klarar av att hålla skenet uppe längre. Att spela teater var det enda jag kunde. Nu klarar jag inte ens det.

Fail.

195

Julafton blev helt okej, jag hade förberett mig noga innan och lät inte dagen komma med för många överraskningar. Maten fungerade bra, även då småpikar från Mormors håll gjorde det lite tufft. Fick mycket av det jag önskade mig och det jag gav verkade uppskattas. Annars tog allt bara SJUKT lång tid. Timmarna segade sig fram, drogs ut i det oändliga. Varför kan jag inte uppskatta tiden jag spenderar med de enda människor som jag vet älskar mig villkorslöst? Är det vanligt att man är så här avtrubbad?