Kom upp i morse efter mycket om och men (det är ju skönt att jag inte har några problem med att sova längre i alla fall), följde med pappa på lite ärenden och åt lunch som jag skulle (men inte min planerade hämtmatslunch eftersom NÅGON [aka mamma] snodde med sig mina rester till jobbet). Jag är fortfarande lite vaksam över min totala brist på äckelkänslor för min egen kropp. I flera år har jag hatat den som pesten, och inte kunnat äta en enda liten kalori utan att totalt gå upp i atomer, och nu äter jag mina sex måltider OCH dricker näringsdrycker som om jag aldrig gjort annat. Min psykolog fick höra att jag börjat trivas med att äta när jag var där förra gången och hans förklaring var - "du börjar tycka om dig själv nu. Det är när man accepterar sig själv som man börjar trivas med att göra det som är bra för en". Kanske har han rätt. Kanske har jag ÄNTLIGEN börjat se mitt eget värde, inte speglad i andras ögon, utan inifrån mig själv. För jag vill verkligen försöka lära mig att ta hand om min kropp, se till att den mår bra. Jag vet att det antagligen kommer ta lång tid för mig att kunna lyssna på mina egna signaler eftersom jag så länge stängt av dem totalt, men jag SKA verkligen försöka , och innan jag hör dem ska jag göra det som jag VET är hälsosamt. Ingen kommer ta hand om mig ÅT mig, det är upp till mig att se till att jag lever ett liv värt att levas.
För var den här bloggen extremdeprimerande och nu är den äckligt klämkäck. Men jag kan inte få nog av att dela med mig av min egen hoppfullhet, jag har aldrig, ALDRIG känt så här förut! Att det finns en vilja I mig, som kommer FRÅN mig, att må bra! Jag har börjat känna mig rastlös, har börjat VILJA träffa människor och vara social, har börjat fundera på jobb och studier och hobbys som jag kan skaffa mig. Har börjat fundera ut vem jag är och forma mig själv till det jag vill. Det är så otroligt att man kan känna sig själv så dåligt som jag gör, men det är spännande att hela tiden hitta nya pusselbitar att lägga till. Jag har redan förstått att jag är mer intresserad av film och kultur än många andra är, men vad mer? Och vad VILL jag vara intresserad av? Är det dags för mig att börja prova på alla dessa nya sakeroch se vad jag fastnar för?
Kvällen spenderades framför what happens in Vegas och den var precis lika förutsägbart tråkig som jag förväntade mig. And then some. De plågsamma skämten avlöste varandra och det enda jag som tittare lämnas med är förundran över hur två så kompetenta skådespelare kunde välja ut ett sådant kaos till manus. Men både Cameron Diaz och Ashton Kutcher har den dåliga vanan att välja filmer som den här, så egentligen borde jag inte vara förvånad. 1/5.
Och inte ens ett sådant bottennapp till film kan få mig att komma ner från molnen jag svävar på just nu. Hur länge kommer detta hålla i sig?
Jag ser fram emot 2010. Året då jag ska bli frisk, året jag ska forma efter MINA önskemål. Dessutom kommer det bli ett sjukt bra filmår, det känner jag på mig. Dorian Greys porträtt tillexempel för att bara nämna en. Oscar Wildes bok med samma namn är helt fantastisk, så jag väntar i spänd förväntan och med SKYHÖGA förhoppningar.
Jag känner mig faktiskt... okej. Helt underbart, fenomenalt, OSANNOLIKT okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar