Idag är egentligen psykologdag, men min psykolog har tagit jullov och lämnat mig vind för våg i verkligheten. Han kan väl behöva lite paus från allt mitt klagande, stackarn. Jag saknar det lilla andningshålet timman med honom har blivit för mig, och jag saknar vägningen mer än allt annat. Nu har ingen koll på mig och jag har för länge sedan förstått hur dålig jag är på att uppskatta min egen vikt. Därför vet jag idag inte om jag ligger kvar på samma som förra veckan eller om jag gått upp 17 kilo. Det känns som det sista alternativet, men rationellt sett ligger nog sanningen närmare det första.
Jag känner mig obeskrivligt stor just i detta nu. Jag har länge kunnat förnuftigt resonera med mig själv och säga nej, nej, du är inte stor, bara i tanken, inte på riktigt. Nej, nej. Men jag fick en chock förra gången jag vägde mig när vågen stannade på 43.7. Så mycket har jag inte vägt på flera år! Eller jo, det har jag, men inte frivilligt. Då var jag inlagd och tvingad att gå upp, nu har jag ätit utan att protestera, utan att gråta och skrika och svära. Nu har jag ätit för att det har känts rätt och belönats med extrakilon på vågen. Det som skrämmer mig mest är att just den här gången så hade jag sagt till mig själv att "den här gången har du nog inte gått upp i vikt". Jag hade tittat mig själv i spegeln och tänkt "nej, du är faktiskt inte groteskt överviktig. Stor, ja, men inte så äckligt enorm som du alltid får för dig". Och så hade jag gått upp 1.6 kilo. Herregud, det är inte sant. Jag blev så chockad att jag inte ens kunde gråta. Bara stirra på vågen in disbelief och darrande kliva av den igen.
Mina rationella tankar sätter igång (tack gode gud för dem!) och medlar åt mig "den här gången åt du ju lunch innan, det gör att du vägde lite mer", "du SKA ju upp i vikt, och du HAR druckit näringsdrycker, det är något POSITIVT" men faktum kvarstår - jag har tillåtit mig själv att bli fetare. Inom mig dör jag en smula.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar