189

Sitter nu och halvslött tittar på Blood diamond, som jag gärna ser igen och igen. Den är en sådan film som verkligen nästlar sig in under skinnet på en, den följer med en långt efter att tvn stängs av. Dessutom är Dicaprio med, som enligt mig är en av de mest underskattade skådespelarna idag. Han kan spela det mesta, och gör det med bravur.

Bakade pepparkakor i morse, som jag vågade mig på att också smaka på. Rädslan sitter i, jag vet inte om jag någonsin kommer sluta vara så rädd som jag är, för allting. För att äta, för att behålla, för att gå upp i vikt, för att inte ha en ätstörning. För att leva, för att andas, för att vara mig själv. Men idag, liksom igår, har varit ganska så smärtfri. Det bekymrar mig mer än jag vill erkänna. Varför är jag inte utom mig över att jag äter och medvetet tar steg emot att gå upp i vikt? Vart har den förlamande ångesten tagit vägen som brukar genomsyra allt jag gör, allt jag tänker? Det är fortfarande kämpigt, men inte mer än att jag kan hantera det. Är det så här det SKA kännas? Har jag kommit över något slags hinder, och landat säkert på andra sidan? Eller kommer ångesten komma tillbaka imorgon eller ännu tidigare för att hugga mig i ryggen?

Annars har jag mest legat på latsidan idag. Såg på Laws of attraction med mamma för att bevara husfriden. Den var faktiskt bättre än jag trodde den skulle vara, småsöt komedi att vila ögonen på. Och om ögonen behöver vila ännu mer är ju Pierce Brosnan med... Okej, lite gammal för mig, men man tager vad man haver. Den får en svag trea.

Lagade mat i dag, svart quinoasallad med pestobönor. Kändes lite lagom sunt sådär efter pizzan igår. (Pizza igen?! Och jag ska föreställa ätstörd). Vi var på en ny pizzeria igår och belönades med helt underbara pizzor, jag är såld och har härmed en ny favoritpizzeria. Dessutom har de sallader, så jag kan variera mitt intag.

Och ja, jag vet, nu erkände jag att jag älskar pizza, som är så onyttigt. Det hade jag aldrig kunnat för ett år sedan, inte ens för mig själv. Framsteg!