182

Dagen började med sång och presentöppning vid femtiden på morgonen *gäsp* Fick min rosa mobil som jag trånat efter, en almanacka och en verktygslåda (!). Jag önskar att jag kunde vara gladare över att fylla år men det känns oundvikligen som ett misslyckande att fylla 22 och inte vara på en annan plats i livet. Att jag är kvar på samma ruta som jag stod på när jag fyllde 21.

Jag kommer inte ha någon fest. jag slutade fira mina födelsedagar för länge sedan när jag upptäckte att inga kompisar finns som vill gratta mig. Jag låter dem ju inte ta så stor plats i mitt liv och det är i stunder som denna som jag innerst inne ångrar det. Men nu är det försent, jag är sådan här nu, och det går inte att ändra på. Inte allt på en gång i alla fall, man får skynda långsamt. Kanske kan jag fira nästa år? Om jag är frisk då. Friskare.

Som jag redan räknat med gick dagen som den gick. Alltså, inte alls. Jag är fruktansvärt dålig på det här med att fira, i mina öron låter det som ett skäl till att släppa lös ätstörningen helt. Det är ju det som känns rätt, känns bra, går automatiskt, så det är klart det måste vara okej att ta ätstörda beslut på födelsedagen.

Inte.

Jag är fortfarande så sjuk och jag är rädd för att jag aldrig någonsin kommer ur det här. Hur många gånger har jag inte suttit där efteråt, när allt redan har hänt och inget går att göra åt saken, och ångrat, ångrat, ångrat mig? Men då är det försent, då har det redan hänt. Då är sjukdomen matad och lever vidare. Någon dag till. För det är ju så, ju längre jag matar den destå längre kommer den att få finnas till. Sluta lägg ut brödsmulor nu, borsta ihop dammet och håll dig borta från anorexiduvorna. Jag behöver dem inte längre.

Eller?