Har börjat oroa mig över att jag kommer bli FÖR slapp med vikten. Att jag kommer sluta bry mig överhuvudtaget om extrakilon och fettvalkar. Att jag bara kommer äta, äta, äta utan att spy, spy, spy. Mina närmaste säger att det omöjligt kommer hända, men de vet ju inte. Egentligen. För idag har det känts så; som att jag hade kunnat äta hela tiden och det skulle inte ha gjort mig någonting. Jag känner mig stark. Långt ifrån den ätstörda skugga jag egentligen är. Det borde göra mig glad - vad skönt att kunna äta utan ångest! - men istället skrämmer det mig nästan från vettet. Jag FÅR inte tappa kontrollen! Den är allt jag har!
Idag blev det sex måltider, två näringsdrycker och choklad. och jag ångrar det inte som jag oundvikligen alltid gör när jag behållt något alls. Vart är alla mina känslor? Jag förstår inte! *förtvivlad*
Dessutom känner jag mig väldigt liten. Alla säger att jag måste ta hand om mig själv, men i den stora bilden är jag inte viktig, i det stora hela kunde jag lika gärna vara död. Världen skulle fortsätta snurra även om jag föll av den. Så varför ens försöka?
Tankarna maler, men jag får inte ut dem rätt, får inte till orden.
Känner mig bara... överflödig. Och fel.
Så jävla fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar