191

Började inte dagen med min vanliga frukost och allt har därför känts aningen omkullkastat. Tänk vad lite som behövs för att mitt liv ska kännas som ett totalt kaos. Men jag har ändå klarat mig ganska bra idag, har behållt det jag ätit och duktigt druckit mina näringsdrycker. Oroar mig till döds över nästa vägning, som jag antagligen inte kommer vara med om förrän i januari. Det känns som väldigt lång tid att vänta, jag VET att det går uppåt och jag är rädd att det går för fort nu när ingen har koll. Men ändå går maten bättre än på länge. Det gör mig glad och uppriven på samma gång. Tänk om-tankarna sätter in och gör mig mörkrädd, men jag försöker att tränga undan dem och faktiskt leva i nuet, för stunden.

DBT idag, jag avslöjade hemligheter som jag ALDRIG trodde att jag skulle berätta för någon. Det känns jobbigt nu efteråt, att veta att det finns någon som vet om hur svart min kärna är, men hon ryggade inte tillbaka, i alla fall inte synbart. Jag har så sjukt svårt att lita på folk och jag tror inte helt på att hon inte äcklas av mig, men jag försöker släppa tyglarna och ta hjälpen hon erbjuder mig. Förutom telefonstöd. Där går min gräns.

Såg på Anna Anka ikväll i ett program fyllt av chockerande scener. Jag kan inte förstå var glädjen ligger i att vräka ur sig så mycket provocerande stoff man bara hinner på en halvtimma. Dessutom skulle de laga till anka, och hade mage att skoja om det stackars (levande) djuret. Jag är inte knusslig och jag försöker aldrig övertala andra att bli vegetarianer, men jag är mer säker på min sak än jag någonsin varit - djur äter man inte. Anka kanske är smal och rik, men lycklig, det tror jag inte. Och av någon pervers anledning så tror jag att det gör mig aningen gladare, att veta att någon som har allt inte heller får ut det man kan ur ett liv. Och så har jag ju den där delen av mig som identifierar mig med henne. Hon tränar för att få sina kickar, jag hetsäter och spyr. Hennes sätt är aningen bättre, men bara aningen. Kanske lite terapi skulle vara på sin plats?