Det känns verkligen som att jag är redo nu. Jag är redo att gå upp de där sista kilona, redo att börja leva - på riktigt. Att dricka mina näringsdrycker har aldrig gått så lätt som idag, och jag är inte ens rädd för att jag ska ångra mig och ramla bakåt igen, jag bara satsar så mycket jag kan på samma kort. Jag SKA bli frisk!
Inte har jag gjort något särskilt för att bli så här målmedveten heller, bara ätit (plättar och asiatisk hämtmat), sett på TV (Oz och rena rama rolf) och tagit min dagliga promenad som jag alltid ser till att göra. Det är så SKÖNT att inte märka av den där tjocka, kvävande hinnan av ångest som förut täckte allt jag gjorde, allt jag kände. Visst kämpar jag fortfarande mot massor av ätstörningstankar, men jag är så pass bestämd att de går att pressa tillbaka. Jag är så TRÖTT på att leva så här isolerat och inte kunna skilja min ena dag från den andra. Trött på att alltid, i alla situationer, dra det kortaste strået och odiskutabelt hata mig själv.
Rädslan finns kvar. Den kommer nog alltid bo i bröstet på mig, men jag hoppas att den inte kommer få influera mina framtida beslut. Att det ska bli lättare och lättare att trycka undan alla förgiftande tankar. För hur rädd jag än är kommer livet ändå hända runt omkring mig, och det är dags att ta del av det, att LEVA, på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar