196

Var hembjuden till en kompis ikväll för att fira juladagen och jag såg fram emot lite normalt umgänge och ett par timmars reprieve. Så blev det inte. Redan efter ett par minuter började jag känna mig olustig, och det tog inte lång tid förrän jag började få panik.

Dels var det samtalsämnen jag inte kunde ta del av, jag har inte varit på de platser eller lyssnat på den musiken som de andra hade. Istället för att ta för mig och prata på så var det som att jag stängde av mig själv. Jag blev det jag fruktar mest av allt. Tyst och tråkig.

Dels var det alkoholen, jag vågade knappt smaka på min xide efter att inte ha hittat kaloriinnehållet någonstans (chipsen ska vi inte prata om >.<). Jag trodde enfaldigt nog att jag kommit över hela den där räkna-kalorifasen, det var trots allt flera år sedan jag benhårt höll mig inom kaloriramar och räknade ut allt jag åt, men tendenserna sitter kvar i ryggmärgen längre än man tror.

Dessutom är jag inte 18 längre. Oftast märks det inte, jag är väldigt barnslig till sinnet som det är och platsar nog egentligen mycket bättre ibland yngre människor men när det kommer till alkoholkonsumption är skillnaden tydlig. Jag har kommit över fasen i mitt liv då jag drack för fyllans skull. Inte för att jag gjort det särskilt många gånger, men jag förstår de som är i den. Jag tycker inte om alkohol, smaken av den tilltalar mig inte, och jag kan inte tvinga i mig någonting bara för att. Speciellt inte när jag inte vet hur många kalorier jag får i mig (där kom det igen. Jag kan inte släppa kaloriinnehållet i den där cidern! Jesus, lägg ner!)

Jag bröt ihop i bilen hem. jag bara grät, kände mig helt totalt värdelös på att vara ung - social - trevlig - speciell och kände mig istället som den absolut tråkigaste människan på jorden. Inte ens ett par timmar i sällskap med några underbara människor klarar jag av, istället straffar jag mig själv med att lämna dem så fort som en svårighet dyker upp. Jag kan bara gissa mig till vad de säger om mig nu, och det gör ont i mig att tänka på det. Alla klarar väl av att prata med andra under en kväll? Utom jag då, som blir så förblindad av min oförmåga att prestera att jag inte står ut.

Det tog mig en halvtimma eller så av konstant snyftande innan jag kunde slappna av någorlunda. Vi har ju fått lära oss på DBTn att känslor alltid avtar efter en stund och idag var väl ett bra exempel på det. Känslan ebbade ut, men orosklumpen sitter fortfarande fast inuti mig, den kommer nog skava ett bra tag.

Jag fick en blandskiva i julklapp som jag tänker ägna en stor del av morgondagen åt att lyssna på. Tyvärr förtjänar jag inte de få vänner jag faktiskt har, inte när jag beter mig som jag gör. Jag vet, jag får inte tänka på mig själv i negativa termer, men det är svårt att låta bli när jag inte ens klarar av att hålla skenet uppe längre. Att spela teater var det enda jag kunde. Nu klarar jag inte ens det.

Fail.