240

Dagen har varit lång och snårig. Inte har jag gjort särskilt bra ifrån mig och inte är jag särskilt stolt över det. Jag blir så arg och besviken på mig själv. Jag menar; hur svårt kan det vara? Miljontals människor gör det varje dag och behöver inte ens fundera över det. Varför kan inte jag?

Till lunch blev det quinoarisotto som smakade bra. Till middag lagade jag till tofu stroganoff som inte var så svårt att få ner det heller. Och det är ungefär det enda produktiva jag gjort idag.

Just det, blekt håret också. Sett lite Oz och lite Damernas dektektivbyrå.

Undvikit allt jag borde ha gjort.

Ibland kommer det där gamla självhatet tillbaka. Ibland är det ganska starkt. Ikväll tillexempel.

239

Korvförsäljningen gick över förväntan. jag var trevlig, jag skrattade, jag gjorde inte hundratals misstag - och jag var där i sex timmar så det hade kunnat bli katastrofalt. Det stärkte mitt självförtroende lite tror jag, för jag känner mig nöjd med mig själv nu efteråt. Lunchen blev otroligt kämpig dock, jag var och inhandlade den på sibylla (korvförsäljerskan vägrar ju som bekant korv själv) - en vegetarisk burgare - men det utlovade fullkornsbrödet var inte med. istället fick jag vackert svälja ner vanligt vitt, och det är mycket lättare sagt än gjort. jag slog upp kaloriinnehållet när jag kom hem - 529 kalorier! Och en halv pommes - 100 kalorier till! 629 kalorier! Till lunch! Jag är äcklad... I mitt huvud går jag igenom mina alternativ. Varför åt jag inte utan brödet? Varför rörde jag ens pommesen? Varför såg jag inte till att få fullkornsbröd? Varför bad jag inte om en sallad till?

Dessutom var jag tvungen att äta dessa giftiga 629 kalorier vid kafeteriabordet, så alla såg mig kladda och peta i maten. Och när jag beklagade mig inför mamma blev hon bara arg på mig och kallade mig fånig. Ja, det kanske jag är, men det här är mitt liv! Det ÄR så fånigt att leva med en ätstörning, och det blir inte bättre av ilska från något håll. Istället fick jag trösta mig själv med att mässa "du måste gå upp i vikt", "din kropp behöver kalorier för att överleva", "vitt bröd är inte hela världen" och glatt servera korv mellan tuggorna. Nu känns det bara väldigt tungt. Som att jag ätit väldigt lite men gjort väldigt mycket skada. Det blev sallad till middag, utan dressing för min del (måste ju få kompensera LITE i alla fall) och så unnade jag mig en ruta mörk choklad som efterrätt. Ingen kvällsmat idag, det har jag inte några kalorier över till.

Min lillebror hade fest här hemma idag. Massor med ungdomar som vet hur man lever livet och kan det där med att vara sociala som om det är något naturligt. Det gör mig så ledsen att jag inte kan ta del av allt det där men det GÅR inte. Jag vet inte hur man gör. Istället satt jag framför TVn med mamma och pappa och kände mig oerhört misslyckad. De måste ju ha tyckt att jag var den tråkigaste systern genom tiderna! Varför bryr jag mig så mycket om vad de tycker och tänker om mig? Och det har ändå blivit bättre. För ett par år sedan hade jag stått framför spegeln i flera timmar innan de kom, bara för att vara säker på att de OM de slängde en blick på mig inte skulle bli alltför äcklade.Idag struntade jag i allt sådant. Och ja, jag känner mig äcklig och förväntar mig att de också tycker att jag är det, men nu försöker jag i alla fall inte maskera sanningen. Det här är jag. Take it or leave it. Eller ja... De får väl inte riktigt någon chans att "take it", eller hur?

238

Imorgon ska jag sälja korv på min lillebrors bordtennistävling. Är jag oroad? Det kan du lita på! Jag runt folk, trevlig, i flera timmar! Det kommer bli otroligt kämpigt, men jag tror att det är nyttigt för mig. För ett par månader sedan hade jag vägrat, rädd för att skrämma bort de som ville handla, rädd för att bli pratad om och inte med. Men nu tänker jag banne mig inte gömma mig; jag ska fixa det här! Jag ser det som ett jobb. Jag måste ju någon gång ge mig ut i arbetslivet, och det kanske är precis det här som jag då kommer få göra, sälja kakor (eller ja, något, vad som helst) och ta betalt. Det här är bra för mig!

Märks det att jag måste peppa mig själv sjukt mycket för att inte backa ur?

Sov alldeles för länge imorse, jag brukar försöka komma upp i tid, men inte idag, och klockan var nog närmare halv tolv innan jag drog mig ur sängen. Och eftersom jag var ensam hemma och kände sviterna av gårdagens misslyckande i kroppen tyckte jag att det kändes helt logiskt att kräkas upp maten hela dagen. Lunchen fixade jag, och middagen också, men bara för att jag då INTE var ensam. Men jag måste ju lära mig det här också, att ta eget ansvar och se till att JAG ger kroppen vad den behöver. Jag klarade det ju förra veckan, varför blev det så fel nu? Ärligt talat är jag otroligt besviken på mig själv, jag trodde jag kommit längre än så här. Nu måste jag bryta trenden, och det tänker jag göra, med råge! Imorgon.

Dagen har präglats av mitt tragiska misslyckande och jag har inte gjort så mycket utanför köket och toaletten. Sett på Oz förstås, och på Let's dance lite då och då. Lagat ugnsomelett och ätit kidneybönsbiffar. Uppdaterat min almanacka och undvikit min DBTläxa. Inget märkvärdigt och inget värt att skriva om.

Jag VILL verkligen skärpa mig och ta tag i den här röran som jag skapat åt mig själv. Imorgon ska gå bättre. Det kan väl inte vara så svårt som jag gör det att leva ett normalt och balanserat liv? Jag vet ju att för varje dag som jag krånglar är jag en dag längre bort från friskhet. Och vice versa. Därför ska morgondagen gå i friskhetens tecken. Det är jag värd.

237

Skulle tagit en tidig buss ner till Kalmar idag men pappa och jag fastnade med bilen i en snödriva och det tog oss säkert en halvtimma att komma loss. Då hade bussen gått för länge sedan, Så jag fick vackert ta den senare bussen och möblera om i mitt schema lite. Träffade min psykolog och hade ett trevligt litet förtroligt samtal med honom. Det känns verkligen som att jag kan prata om DET MESTA med honom, det där smutsigt äckliga, den frätande sörjan av känslor som sitter fast i bröstet på mig. Han får mig att känna mig värdefull, om än bara för ett litet tag.

Vikten var extremt jobbig och helt underbart fantastisk på samma gång. 45.9! Bara 2.1 kilo kvar till min målvikt! Äntligen är jag på väg! Och jag tänker INTE sluta nu, fast rösterna överröstar det mesta min logiska sida har att säga. Ikväll gick inte som planerat, men det är sådant som händer. Upp på hästen igen, imorgon ska bli bättre. Och nu måste jag inte längre dricka tre näringsdrycker om dagen, det räcker med två! Så nära är jag att bli frisk! Jag känner mig otroligt motiverad just nu, och jag motar bort alla dumma tankar om benighet och viljestyrka lååångt, långt bort.

quornfilé på fyra kök till lunch. Nu har jag varit där så många gånger att det börjar bli lite tradigt att äta från deras meny. Dessutom är det ganska så kämpigt att välja rätter där pommes ingår, de känns så flottigt onyttiga (men oj, vad goda de är!). Jag ser till att jag varvar med deras sallader någon gång ibland för att det gör att jag känner mig duktig och inte fullt så hemsk. Dessutom tycker jag mycket om dem också, det är ju ett plus.

För andra gången i mitt liv gick jag sedan till kören. Eller ja, jag har ju sjungit i kör i flera år när jag var yngre, men inte i den HÄR kören, så det räknas inte. Obehagliga, välbekanta känslor om otillräcklighet smög sig på när jag var där. Det kändes som att alla gaddat ihop sig mot mig och bestämt sig för att tycka illa om mig bakom min rygg. Jag kunde känna hur de fick kämpa för att inte äcklas av mig, och jag visste på något vänster att alla bara ville att jag skulle gå. Men jag stannade, och jag är stolt över mig själv. Nu måste jag bara samla ihop modet och gå tillbaka en tredje gång...

Hjälpte lillebror med läxan nu ikväll och såg ett avsnitt av Oz som nu är inne på sin tredje säsong. Och så dummade jag mig. Ajabaja. Inte mer nu, inte låta det fortsätta. Jag har inte råd med så många fler snesteg.

236

Pappa surar för att mamma, lillebror och jag köpte pizza och inte köpte någon åt honom. Han var inte hemma och vi visste inte när han skulle komma hem. Så otroligt småaktigt av honom. Det gör mig arg bara jag tänker på det, vi hade sparat en halv pizza till honom men nehej, det dög inte. Grr!

Lagade vegetarisk nudelwok idag (efter eget huvud, det är inte många maträtter jag klarar av att laga utan recept, så jag är stolt) och det känns otroligt OTROLIGT jobbigt att nudlarna inte var fullkorn. Jag gillar inte att jag börjar bli så besatt av det jag äter igen, vad gör jag för att bryta trenden? Har inte kräkts på länge nu, men funderar på att ge upp imorgon, om jag fortfarande har den här ångesten i kroppen. Den gör så ont, och jag orkar snart inte mer.

Såg såklart Oz idag, men också Nyckeln till frihet, eller som den egentligen heter - the Shawshank redemption. Enormt raffinerad film, den höll en i sitt grepp från första stund och jag var som förtrollad i två och en halv timma. 4.5/5. Länge sedan jag såg något så berörande.

235

En matsked av sylten jag äter på min fil/gröt innehåller 56 kalorier! FEMTIOSEX! Det är horribelt mycket! Jag tänker härmed aldrig mer äta sylt! Okej, det var kanske inte den rationella sidan av mig som talade där, men jag hade bara räknat med runt 38. Usch, och jag ÅT av den IDAG!

Var hemma ensam hela förmiddagen och det gick över förväntan bra! Åt frukost framför TVn och visst fanns det tankar om att göra det ogjort, men så länge det bara är tankar gör det ingenting. Man behöver inte alltid agera efter sina impulser har jag fått lära mig, det är jobbigt men det går att ignorera dem. Jag accepterar dem, men låter dem inte ta över.

Såg två avsnitt av Oz med lillebror, sedan såg jag dem igen (lite halvuppmärksamt) med min pappa. Fyra timmar passerade på ett kick! Mer sådant tack, det gillar jag.

Slängde ut en av mina näringsdrycker men drack duktigt den andra. Vi får se om den tredje slinker ner senare ikväll.

234

Inte mycket gjort. DBTmöte som ligger och skaver lite nu efteråt. Hur kunde jag säga så, och varför gjorde jag så frågar jag mig. Men det är inte mycket att göra åt det så det får vara som det är.

Kvällen spenderades med (ex)pojkvännen, vilket kändes väldigt bra. Han får mig att le. Och han låter mig vara precis som jag är.

<3

Överraskade pappa med lunch idag (känner mig väldigt omhändertagande); Indisk quorngryta och fullkornscouscous (eller ja, couscous till mig, pasta till pappa som vägrar allt som liknar ris.) Jag kan möjligen ha matförgiftat oss med kokosmjölk som gick ut i augusti förra året, men det lär vi väl märka ganska så snart...

Jag nojjar fortfarande över matlistans kalorimängd. Inte en chans att jag följer deras rekommendationer och får i mig 2800 kalorier på en och samma dag. Inte. En. Chans. Hur kunde jag vara så dum att jag bara accepterade deras lista som sanning och tillät mig själv att äta sex gånger per dag som de sa åt mig att göra? Hur kunde jag bara släppa kontrollen så? Jag känner mig grundlurad och riktigt, riktigt splittrad. Visst vill jag bli frisk, men inte om det kostar extrakalorier och kilon på vågen.

Hur dum får man bli?