237

Skulle tagit en tidig buss ner till Kalmar idag men pappa och jag fastnade med bilen i en snödriva och det tog oss säkert en halvtimma att komma loss. Då hade bussen gått för länge sedan, Så jag fick vackert ta den senare bussen och möblera om i mitt schema lite. Träffade min psykolog och hade ett trevligt litet förtroligt samtal med honom. Det känns verkligen som att jag kan prata om DET MESTA med honom, det där smutsigt äckliga, den frätande sörjan av känslor som sitter fast i bröstet på mig. Han får mig att känna mig värdefull, om än bara för ett litet tag.

Vikten var extremt jobbig och helt underbart fantastisk på samma gång. 45.9! Bara 2.1 kilo kvar till min målvikt! Äntligen är jag på väg! Och jag tänker INTE sluta nu, fast rösterna överröstar det mesta min logiska sida har att säga. Ikväll gick inte som planerat, men det är sådant som händer. Upp på hästen igen, imorgon ska bli bättre. Och nu måste jag inte längre dricka tre näringsdrycker om dagen, det räcker med två! Så nära är jag att bli frisk! Jag känner mig otroligt motiverad just nu, och jag motar bort alla dumma tankar om benighet och viljestyrka lååångt, långt bort.

quornfilé på fyra kök till lunch. Nu har jag varit där så många gånger att det börjar bli lite tradigt att äta från deras meny. Dessutom är det ganska så kämpigt att välja rätter där pommes ingår, de känns så flottigt onyttiga (men oj, vad goda de är!). Jag ser till att jag varvar med deras sallader någon gång ibland för att det gör att jag känner mig duktig och inte fullt så hemsk. Dessutom tycker jag mycket om dem också, det är ju ett plus.

För andra gången i mitt liv gick jag sedan till kören. Eller ja, jag har ju sjungit i kör i flera år när jag var yngre, men inte i den HÄR kören, så det räknas inte. Obehagliga, välbekanta känslor om otillräcklighet smög sig på när jag var där. Det kändes som att alla gaddat ihop sig mot mig och bestämt sig för att tycka illa om mig bakom min rygg. Jag kunde känna hur de fick kämpa för att inte äcklas av mig, och jag visste på något vänster att alla bara ville att jag skulle gå. Men jag stannade, och jag är stolt över mig själv. Nu måste jag bara samla ihop modet och gå tillbaka en tredje gång...

Hjälpte lillebror med läxan nu ikväll och såg ett avsnitt av Oz som nu är inne på sin tredje säsong. Och så dummade jag mig. Ajabaja. Inte mer nu, inte låta det fortsätta. Jag har inte råd med så många fler snesteg.