Känner mig otroligt rastlös, det är så poänglöst att sitta hemma och syssla med måltider när världen pågår runt omkring. Jag sitter som i en bubbla, och har gjort det i över ett års tid. För varje dag rinner tusen möjligheter iväg tills jag till slut inte har en enda kvar. Jag hoppas att jag får komma tillbaka till universitetet efter sommaren så jag i alla fall har studierna för just nu har jag ingenting och det gör allting så mycket svårare. Jag värdesätter inte tiden jag har ledigt på samma sätt som många andra eftersom jag inte har någonstans att vara där jag kan längta efter ledighet. Visst skulle jag kunna börja arbeta, men jag känner mig ändå inte frisk nog för att kunna ta betalt av kunder eller bädda sängar på hotell. Förhoppningsvis har det inte bara med lathet att göra, utan det finns ett korn av sanning i det också. Det är nog inte en bra idé att gå ifrån inget till hundra procent på en gång.
Dessutom är det faktiskt lite orättvist mot mig själv att säga att jag inte gör någonting. Att bli frisk är ett heltidsjobb, alla psykologbesök, DBTmöten, provtagningar och familjeterapier tar upp sin beskärda del tid. Men jag vill göra MER av mina dagar, veckor, månader, av den jag är. Nu börjar jag ju förhoppningsvis med kör och körkortstagning nästa vecka, men det är ju inget som säger att jag fortsätter med det. Jag har lätt för att låta saker rinna ut i sanden, att säga att jag ska göra något och sedan dra in huvudet i skalet så långt att chansen går mig förbi. Det kommer bli tufft att följa upp premiären med en andra och kanske också en tredje gång. Livet blir så innehållslöst när man inte rycks med i händelsekedjan.
Det är svindlande att tänka på hur mycket som går att få in i ett schema egentligen, om man bara har ork och vilja. Varje dag kan spenderas på hundratals håll, och bara man är stark nog klarar man av att hantera alla intryck alldeles själv. Jag tror att det är lite av ett misstag från min sida, att tänka så. Att måla upp en bild av ett friskt liv fullproppat med aktiviteter kommer bara göra mig rädd och sakta ner mig. Istället borde jag sträva efter LAGOM många händelser varje vecka, ett par kompisbesök, några stycken fritidsintressen. Något som inte gör mig uppstressad men som fortfarande är ett fullt normalt, friskt liv. Jag vill verkligen inte krocka igen, stånga mig blodig mot en vägg som aldrig viker sig. Jag vill inte ta död på mig själv oavsett hur jag har känt och vad jag har gjort innan. Den tiden är förbi, nu är en ny fas i mitt liv och jag vill göra den till en början på något bra.
Det blir nog film ikväll. Det var ett tag sedan nu och jag börjar få abstinens. Inte har jag lagat mat (på riktigt) på ett par dagar heller, det känns som att jag försitter mina chanser, att jag varje dag missar en"opportunity" att lära mig och förkovra mig. Det är inte det att jag inte vill, min mamma har förbjudit mig att laga mer mat innan jag ätit upp några av de rätter som jag fryst in. Det blir ju inte alltid att man lagar mat för en person...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar