Känner mig inte lika uppåt väggarna glad som jag gjort den senaste veckan. Det är nästan lite skönt att ha fått tillbaka alla dessa hatkänslor som varit som bortblåsta, jag känner inte igen mig själv när jag glatt dricker näringsdrycker och struntar i vågen. Det är inte jag - egentligen. Nej, jag SKA hata mig själv, äcklas av kilona jag går på mig och strula med maten. Sådan är jag, sådan har jag alltid varit. Det leder inte till något problemfritt liv, men jag är i alla fall ärlig mot mig själv.
Jag önskar att jag vore bättre. Att jag inte vore den misslyckade, dallriga, äckligt tjocka klumpedunsen som jag faktiskt är. Jag önskar att jag kunde ta hand om mig själv. Som det är nu kan jag inte ens hålla mitt eget rum iordning. Jag är så fruktansvärt förstörd att ränderna aldrig riktigt kommer gå ur. Och även om jag sitter här i det oändliga och gråter över min egen otillräcklighet så kommer det ändå inte vara mindre sant. Jag är ett vrak, och jag kommer nog aldrig vara något annat.
AH! Inte ens skriva kan jag, inte ens få ur mig tankarna som jag vill. De kommer i helt fel ordning, passar inte ihop. Förut kunde jag i alla fall skriva av mig men nu är det bara prestationsångest av alltihop. Jag fattar att de få människor som läser detta bara kommer skratta åt mina ynkliga problem, jag fattar det och jag hatar dem för det. Och så hatar jag mig själv för att jag hatar dem som faktiskt bryr sig. Jag är inte värd att må bra. Och jag kommer nog heller aldrig kunna göra det, inte som man ska. JAG är inte som man ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar