Korvförsäljningen gick över förväntan. jag var trevlig, jag skrattade, jag gjorde inte hundratals misstag - och jag var där i sex timmar så det hade kunnat bli katastrofalt. Det stärkte mitt självförtroende lite tror jag, för jag känner mig nöjd med mig själv nu efteråt. Lunchen blev otroligt kämpig dock, jag var och inhandlade den på sibylla (korvförsäljerskan vägrar ju som bekant korv själv) - en vegetarisk burgare - men det utlovade fullkornsbrödet var inte med. istället fick jag vackert svälja ner vanligt vitt, och det är mycket lättare sagt än gjort. jag slog upp kaloriinnehållet när jag kom hem - 529 kalorier! Och en halv pommes - 100 kalorier till! 629 kalorier! Till lunch! Jag är äcklad... I mitt huvud går jag igenom mina alternativ. Varför åt jag inte utan brödet? Varför rörde jag ens pommesen? Varför såg jag inte till att få fullkornsbröd? Varför bad jag inte om en sallad till?
Dessutom var jag tvungen att äta dessa giftiga 629 kalorier vid kafeteriabordet, så alla såg mig kladda och peta i maten. Och när jag beklagade mig inför mamma blev hon bara arg på mig och kallade mig fånig. Ja, det kanske jag är, men det här är mitt liv! Det ÄR så fånigt att leva med en ätstörning, och det blir inte bättre av ilska från något håll. Istället fick jag trösta mig själv med att mässa "du måste gå upp i vikt", "din kropp behöver kalorier för att överleva", "vitt bröd är inte hela världen" och glatt servera korv mellan tuggorna. Nu känns det bara väldigt tungt. Som att jag ätit väldigt lite men gjort väldigt mycket skada. Det blev sallad till middag, utan dressing för min del (måste ju få kompensera LITE i alla fall) och så unnade jag mig en ruta mörk choklad som efterrätt. Ingen kvällsmat idag, det har jag inte några kalorier över till.
Min lillebror hade fest här hemma idag. Massor med ungdomar som vet hur man lever livet och kan det där med att vara sociala som om det är något naturligt. Det gör mig så ledsen att jag inte kan ta del av allt det där men det GÅR inte. Jag vet inte hur man gör. Istället satt jag framför TVn med mamma och pappa och kände mig oerhört misslyckad. De måste ju ha tyckt att jag var den tråkigaste systern genom tiderna! Varför bryr jag mig så mycket om vad de tycker och tänker om mig? Och det har ändå blivit bättre. För ett par år sedan hade jag stått framför spegeln i flera timmar innan de kom, bara för att vara säker på att de OM de slängde en blick på mig inte skulle bli alltför äcklade.Idag struntade jag i allt sådant. Och ja, jag känner mig äcklig och förväntar mig att de också tycker att jag är det, men nu försöker jag i alla fall inte maskera sanningen. Det här är jag. Take it or leave it. Eller ja... De får väl inte riktigt någon chans att "take it", eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar