Mötet med min psykolog idag blev väldigt, väldigt givande. Det känns som att jag verkligen kan berätta allt för honom, allt det hemliga och jobbiga och förbjudna. Allt om mina ätstörningsmanier och allt om mitt självhat. Och han förstår. Eller förstår gör han nog inte, och det begär jag inte heller. Men han lyssnar och han ställer frågor. Han vill veta och han dömer inte. Det känns så obeskrivligt skönt att kunna vara den där feta äckliga människan jag känner mig som och ÄNDÅ ryggar han inte tillbaka. Tvärtom försöker han få mig att känna mig värdefull. Han sa själv att han tyckte att vi kommit varandra närmare efter förra veckans något obehagliga samtal. Jag håller nog med honom, jag känner mig trygg med honom. Det är inte många jag gör det med.
Jag vågade tala om saker idag som jag länge burit med mig men jag aldrig kunnat yppa, sådant som är för jävla äckligt för att ens nämna. Och det känns bara skönt nu efteråt, som att någon hjälper till att lyfta tyngden från mina axlar. Han sa att det nästan verkar som att jag håller på att ta adjö av mina hetsätningar. Jag hoppas att han har rätt, för jag vill SANNERLIGEN bli av med dem för gott.
Och så var det vikten. Jag bävade inför att ställa mig på vågen, så mycket att jag valde en sallad till lunch för att kanske vara något litet uns lättare (men vi fick efterrättskaka på 4kök idag och den kunde jag ju inte tacka nej till så det där unset är nog ganska utsuddat). Och det var förfärligt, förskräckligt, fasansfullt, FRUKTANSVÄRT att se siffrorna, att känna tyngden när jag klev upp och steg ner. Men på något underligt vis kunde jag också GLÄDJA mig åt att jag lyckats, att jag TILLÅTIT mig själv att bli aningen rundare och något obenigare. 45.4 löd domen. Och jag känner mig smalare än 40. Faktiskt. Ju mer jag går upp just nu, ju smalare känner jag mig. De har försökt få mig att tro på det i flera år, men jag har envist slutat lyssna. Det är tungt att erkänna att de hade rätt och jag fel, men eftersom det gagnar mig tar jag det med ro.
Efter det var det dags för provtagning som gjorde ont så in i bomben. Jag ville bara skrika åt sköterskan; VICKA INTE PÅ NÅLEN! men jag är så där lagomlandssnäll och mesig att jag bara log och grät inombords. Det känns fortfarande. Aj.
Sedan var det dags för något jag haft ångest för i veckors tid. Något jag ångrat flera gånger och sedan oångrat igen. Något som jag säkert kommer ha mardrömmar om ett antal nätter till. Det var dags för kör. Inte vet jag vad jag hade att vara nervös för heller, jag vet bara att jag inombords såg bilder av grupper av ansiktslösa människor som frös ut och skrattade åt äcklet som TRODDE att hon skulle kunna passa in i en normal grupp. Men jag gick och jag trivdes. Visst var det många som skrattade, men knappast åt mig, och visst var det många som grupperade sig, men de inbjöd mig att vara med. Och jag kan NÄSTAN NÄÄÄSTAN tänka mig att gå tillbaka nästa vecka också. Det är en början. Förhoppningsvis början till något bra.
Men det är långt ifrån slut på otäckheterna. Imorgon är det dags för körlektion...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar