De senaste dagarna har jag, som om inte alla andra filmer var nog, sett hela den tidiga star wars triologin igen. Nu är jag helt Star wars frälst, jag älskar verkligen allt med dem, från de ruskigt häftiga kostymerna till den otroligt töntiga dialogen. Kul sätt att slösa bort ett par timmar om dagen på.
Känner mig lite utanför just nu. Jag finns till i något slags vakuum, jag hör inte till. Hör inte ihop. Jag fick av en händelse reda på att några som jag brukar betrakta som mina vänner hade ett star warsmaraton för ett par dagar sedan. De vet hur mycket jag älskar film,de vet hur mycket jag älskar star wars, men de sa inte ett knyst om det till mig. De har faktiskt inte sagt så mycket som hej till mig på ungefär hela jullovet. Jag vet att jag inte borde klaga då jag inte heller har sagt mycket till dem men... Det är deras tur *gnäll*
Pratade med "pojkvännen" igen idag. Pappa ogillar det. Han tycker att jag borde släppa ALLT som jag identifierade mig med när jag var sjuk. Hitta nya bekantskaper och bli en ny person. Men han är den enda människa som jag känner att jag kan vara helt och fullt mig själv med. Jag VILL inte släppa honom. Jag är inte redo för det.
Jag hatar det här inlägget. Jag låter barnsligt naiv och totalt urblåst. Men jag får inte ihop tankarna till något annat än klagan just nu så det får vara som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar