Min DBT-terapeut tycker att jag "är stark eftersom [jag] erkänner mina problem och gör något åt dem". Jag önskar att jag kunde hålla med henne men det är någon liten tanke i bakhuvudet som gnager sig fast. Den låter mig inte komma undan så lätt. Istället känner jag mig svagare än någonsin. Svag för att jag inte kunde klara av livet bättre, för att jag hamnade där jag gjorde. Svag för att det tar mig en sådan tid att bli frisk(are). Men jag stretar på, för det är allt jag kan göra just nu.
Och idag har gått bra, förutom känslan av att jag är en sprickfärdig ballong och svårigheter att andas (sannolikt väldigt psykiska svårigheter). Efter ett par kaosliknande dagar bestämde jag mig i morse för att det fick vara slut på dumheterna. Vi får se hur länge beslutet gäller, innan jag faller dit igen.
I eftermiddags såg jag små skandaler, som visade sig vara mer av en kvalitetsfilm än vad jag trodde den skulle vara. Kanske lite väl uppstyltad på sina ställen, men ändå en frisk fläkt med solida skådespelarprestationer och aldrig tråkig dialog. 3/5.
Senare blev det också film, Gone, baby gone som sågs ätandes pasta med broccolisås. Också den bättre än jag befarade, jag tycker mycket om LeHanes böcker men hade inte läst den här. Oförutsägbar och spännande men den lyfter aldrig taket. 3.5/5. Gedigen kvällsunderhållning.
Pratade med min (ex)pojkvän igår, vi hörs ganska ofta över MSN nu för tiden. Och om man var en fluga på väggen skulle man inte tveka om att vi fortfarande var ett par. Så varför känns allting som att det är bäddat för en katastrof? Som att vårt förhållande är dömt redan från början? Varför sitter den där misstänksamheten i? Allt känns så naturligt när vi pratar, så rätt, men efteråt lämnas man med en bitter bismak i munnen. För vart står vi egentligen? Det är det ingen som vet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar