Jag har blivit rysligt seg på morgonen och imorse hotade pappa mig med att hälla vatten över mig om jag inte tog mig upp i arla morgonstund (det vill säga klockan nio). Det är bra att han får upp mig, jag vill inte vara en dagdrivare som sover bort mitt liv. Men skönt är det.
Hade DBT-tid klockan elva och vi såg tillbaka på de månader som gått och funderade på vad det gett mig och vart jag står idag. DBTn har verkligen varit något positivt för mig, fast det också har varit oerhört tufft och krävande. Terapiformen har lärt mig att JAG är den enda som kan förändra mig själv - det finns många som skulle vilja ändra på mig, men i slutändan är det jag som bestämmer. Detta innebär också att jag inte kan ändra på någon annan, utan det är den personen som måste vakna upp och vilja ha en förändring. Det tar tid och man måste öva, men om det är något beteende man inte trivs med kan man lära om och lära rätt. "Jag gör så gott jag kan" används flitigt och en "icke dömande hållning" är otroligt viktigt. Jag är så tacksam över att jag får ta del av den här terapin.
Åt pizza med fullkornsbotten till lunch och hade tänkt spendera ett par timmar med att se the constant gardener. Så blev det inte, eftersom bara halva var inspelad. Och för att vara ärlig så fängslade den inte riktigt mig ändå. Kanske skulle den varit bättre om man sett hela och kunnat hänga med lite bättre.
Jag har funderat mycket på framtiden. Den känns så ljus just nu och jag är näst intill övertygad att jag faktiskt HAR en chans. Jag kommer på mig själv med att måla upp olika scenarion som jag vill leva ut, ibland är jag tillbaka i USA, ibland är jag ute och reser, ibland är jag på hemmaplan men frisk och sund. Det var länge sedan jag kände så starkt för någonting, länge sedan jag kände någonting förutom hat och självförakt. Men jag VILL verkligen det här nu, vill lära mig att ta hand om mig själv och den kropp jag har. Jag har redan börjat, jag försöker att äta hälsosamt och balanserat, men jag vill mer än så, jag vill ta reda på exakt vad min kropp behöver och ge den just det. Jag är fortfarande inte bra på att lyssna på mig själv och mina behov, men om jag är lyhörd och gör det som krävs kanske jag kan få tillbaka alla de där impuserna som gått förlorade. Jag VILL leva, inte bara andas. Jag vill sluta späka mig själv, straffa mig själv, tävla med andra om att må sämst. Jag har kommit så långt. Jag äter varje dag, jag har inte skurit sedan jag vet inte när, viljan finns kvar men det finns dagar då jag inte ens märker av den. SÅ kan det bli med ätstörningsbeteendet också, jag kommer kunna fungera normalt! Det är så skönt att tillåta mig själv att vara egoistisk, det känns bra att sätta upp realistiska mål. Tillbaka i klassrummet till hösten, tillexempel, det känns inte alls som att det är ett för stort berg att bestiga. Visst har jag mycket, MYCKET kvar tills dess, men jag är bestämd. Jag tänker inte sitta på olika behandlingshem hela mitt liv.
Jag tror faktiskt att jag börjar tycka om mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar