226

Somnade inte som jag skulle igår, men känner mig ändå inte så trött och nere som jag förväntat mig. Den härliga motivationen verkar smitta av sig på allt jag gör *yes*

Fick hela serien Oz på posten idag, som jag ärligt tjänat ihop genom att inte hetsäta (det går åt stora summor pengar när man lever för att trycka i sig mat) och därför blev det också hela tre avsnitt, de första på andra säsongen. Mer sådant tack, det får mig att se saker ur ett annat perspektiv. Jag har ju ett val, jag KAN förändra mitt liv. Det är inte lika lätt för någon som sitter inne på livstid. Tänk att jag varit så fruktansvärt deprimerad att jag övervägt att begå självmord både en och två gånger när det sitter folk på anstalter runt om i världen idag som aldrig mer kommer få lämna fängelset, och de har mer livsvilja än jag. Som tur är har jag insett detta INNAN det var försent och jag jobbar hårt på att ändra min egen inställning.

Första gruppDBTn för säsongen, två nya tjejer att dela med sig inför. Och det här är ju en av världens minsta städer (eller något åt det hållet) så en av dem känner jag. Eller, känner och känner. Jag vet vem hon är. Jag sommarjobbade ihop med hennes bror. Att hon inte mådde lysande hade jag förstått sedan innan, men jag kan inte påstå att jag längtar efter att blotta mig inför henne. Hon känner min bror. Det känns bara... underligt alltsammans. Men jag ska inte klaga, det är klart att hon ska gå på DBT om hon behöver det. Jag säger ju hela tiden hur mycket det har hjälpt mig (även om jag har mycket kvar att jobba på) och då är det ju bara bra om andra får ta del av det också.

Hade bestämt mig för att kräkas idag sedan innan, men jag blev så styrkt av hur bra det kändes igår när jag inte gjorde det att jag helt enkelt lade band på mig och höll mig till matlistan. Okej, jag skippade två näringsdrycker, men jag åt ALLT jag skulle äta, och behåll det också. Det är så kul att skriva det i matdagboken och kunna skryta med att jag fixade det idag också. För så barnsligt glad blir jag, tro det eller ej. Det känns ÄNTLIGEN bra att behålla maten, det är så stort för mig att jag inte nog kan skriva om det. JAG VILL GE KROPPEN VAD DEN BEHÖVER! Det känns ganska patetiskt att vara så glad över något som är självklart för 95% av världens befolkning, men för mig är det inte självklart, så jag tänker tillåta mig själv att le och fortsätta dunka mig själv i ryggen.

Åt quinoan som blev över sen igår till lunch (jag ÄLSKAR quinoa! Måste väl erkänna att det nog beror på att det känns härligt nyttigt) och till middag lagade jag något som i min kära receptbok kallades mexikansk chili- och majspaj men det var mer som en chili sin carne med ett täcke av majsbröd. Det blev helt okej (jag klarar inte av att säga något mer positivt om något jag själv lagat än, i mitt huvud går inte ekvationen ihop att JAG skulle kunna laga något gott. Eller göra något bra över huvud taget).

Är redan SJUKT nervös inför inte bara kören på torsdag utan också körlektionen på fredag. TVÅ nya aktiviteter SAMMA vecka! Inom 24 timmar från varandra! Hur ska jag överleva all denna nervositet?