Oj vilken inaktiv dag det blev! Mamma och jag var ensamma hemma så vi passade på att se film som passade OSS två för en gångs skull. Det blev Taking Woodstock på förmiddagen, och den var lite lagom söt utan att ta i så det ilar i tänderna. Mycket stämning, lite segt tempo. Den är kanske inte värd det, men den får ändå en fyra, för att den höll mig och mamma på gott humör.
Till lunch fick jag tillstånd att laga mat (JAA!) så det blev quinoa och quorn i senapssås. Jag är lite emot köttsubstitut mest för att de känns som dyrt prissatta halvfabrikat men quornbitar och quornfärs fungerar. Det är ändå lite mer en basvara än quornbullar eller färdig falafel.
Efter promenad och handling blev det film igen, med den otroligt fåniga svenska titeln min stora feta grekiska semester. Jag hade inga förväntningar på den och det var nog tur för den var långt ifrån bra med taffliga skämt och uselt replikskifte. Men säga vad man vill, det är rätt mysigt med feel good filmer. 2/5.
Några varma mackor senare tänkte vi spendera kvällen framför Little New York. Efter ett par smärtsamt dåliga inledningsminuter valde vi helt sonika att stänga av. det kanske räcker med två filmer idag...
Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men jag känner mig så otroligt liten. Det känns helt befängt att så många människor jobbar för att LILLA jag ska må bra. Världen innehåller miljarder själar, varför fokusera på just mig? Alla individer kräver så mycket, och varenda person man ser har SITT liv, SINA vänner, SITT förhållningssätt. Varje liten statist i vilken lågbudgetrulle som helst har ett kontaktnät, egna känslor att hantera. Jag vet inte vart jag vill komma med det här resonemanget, men det gör att jag känner mig så... onödig. Det är bara en löst flygande tanke som är svår att greppa tag om, men den överskuggar allt jag gör och allt jag känner just nu.
Maten har fungerat nästan intill perfekt. Min mamma lämnade mig ensam hemma ett tag och det var dags för mellanmål. Förr hade jag ätit det när hon var borta och sprungit till toaletten innan hon kom hem, men inte idag. Istället resonerade jag som så att "jag vet att jag inte klarar av att äta mellanmål och dricka näringsdryck när jag är ensam, därför väntar jag tills hon kommer tillbaka". Och det gjorde jag. Bara så där. För att jag VILLE lyckas. För att jag känner att jag är värd ett bättre öde än så som det har varit de senare åren. Nu måste det bara fortsätta på det här sättet. 24 timmar om dygnet. Sju dagar i veckan. Jag känner redan pressen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar