173

Känner mig inte riktigt lika nedslagen idag, men jag tvivlar fortfarande på mig själv och min egen prestationsförmåga. Det kommer krävas så oerhört mycket kraft och vilja för att ta mig dit jag siktar, och jag vet ärligt talat inte om jag kommer lyckas. Och inte kan jag skylla på någon annan, det är helt upp till mig. JAG måste klara det här, ingen kan göra det åt mig. Det irriterar mig att något som låter så enkelt kan vara så svårt.

Men jag har börjat förstå att det där med perfekt inte gäller länge. Jag kommer falla dit. Igen och igen. Men då gäller det att ta sig upp på fötterna så snabbt som möjligt, det är okej om en måltid inte fungerar, eller att jag kräks en gång. Då har jag ju ändå lyckats fem gånger av sex möjliga. Min vikt kommer inte skjuta i taket av det, det har ju bevisats om och om igen under ständiga viktkontroller hos psykologen. JAG som alltid trott att jag inte kan äta ens en vindruva utan att gå upp i vikt - ett tag trodde jag till och med att LUKTEN av mat skulle ge mig bilringar runt magen - har nu förstått att man kan äta hela sex gånger om dagen utan att gå upp minsta lilla. Det känns konstigt att erkänna för sig själv att alla år av ångest varit totalt bortkastade. Att det ska ta sådan tid för något så viktigt att sjunka in.

Åt lunch med faster, farbror och pappa på asian house idag, och förutom en unken sushibit var det lika gott som vanligt. Det är skönt att tillåta sig själv att njuta av det som äts, jag letar automatiskt upp toaletter vart jag än går, men det är faktiskt befriande att veta att jag inte behöver besöka dem. Vem vill stirra ner i en allmän toalett om man inte behöver? De är ofta inte särskilt trevliga, det kan jag skriva under på.

Ikväll blev det korvgryta (jag ÅT falukorv! Jisses, jag känner mig som en dålig vegetarian, men den rigida tiden är förbi för länge sedan) och slötittande på ullared. Inte världens roligaste kväll. Ångestnivån är ganska hög, jag oroar mig för vägningen på torsdag fast jag är medveten om att vikten inte ändrar sig lika fort och lika mycket som jag tror att den gör. En extra morotsbit gör ingen skillnad. Jag kommer inte väga 60 kilo imorgon om jag vägde 42 igår.

jag vet ju det. Egentligen.

172

Det förra inlägget var rusktigt svårt för mig att skriva. Det är jobbigt att erkänna svagheter som jag inte vill höra talas om, även på ställen dit ingen kommer hitta.

På ABC träffade jag en tjej en gång som gick i dagverksamheten en tid. Hon var mitt ideal, min ledstjärna. Jag önskar att jag var mer som henne. Hon var där för att hon åt för nyttigt (inte för att hon hetsåt och kräktes), hon var vacker (inte ful som stryk), hade tydliga ärr på armarna (hade alltså inte misslyckats med självskadebeteendet), och hon hade bestämt sig för att hon ville bli frisk (inget velande). Hon var så stark (inte svag som jag).

Luften har gått ur mig idag. Jag vill så gärna klara det här, men jag känner på mig att min styrka är min svaghet. Jag är inte kontrollerad eller disiplinerad nog att leva ett liv utan en ätstörning. Jag kommer misslyckas, och jag kommer aldrig kunna leva sunt och som man ska. Hetsätningarna kommer kanske reduceras, men de kommer aldrig försvinna helt. Skillnaden kommer vara att jag inte kommer vara underviktig och anorektisk utan överviktig och "kanske-lite-ätstörd-någon-gång-ibland".

Jag är så SJUKT rädd.

171

Johan Falk - vapenbroder var bra, nästan snäppet bättre än första delen i serien. Joel Kinnaman spelar "snitch" med själ och hjärta, jag är såld på hans agerande. Starkt jobbat! En trea får den absolut, och en stark sådan. Visst har den brister, men svenska polisfilmer brukar inte hålla så här hög nivå.

Har jobbat hårt idag, näringsdrycker och måltider och hela baletten. Har ändå känt mig ganska så uppåt, försöker att inte tänka så mycket på kilona jag kommer gå upp av maten och mer "det här är bra för mig" "min kropp behöver det för att fungera som den ska" "det är dags att börja ta hand om mig själv".

Jag har börjat förstå hur stor del av mitt liv som styrs av mat och matrelaterade problem. Det är pinsamt, jag önskar så att jag aldrig någonsin ville äta, att jag var en sådan där duktig anorektiker som äter lite eller inte alls. Istället har jag den där viljan att alltid trycka i mig. När jag har tråkigt äter jag, när jag inte har något att göra äter jag, när jag blir glad äter jag, när jag är ledsen äter jag. Allt leder till mat. Varje tanke, varje handling följs utav en godispåse eller en chokladkaka.Eller viljan att äta något av dem. Jag önskar att jag var starkare än jag är, att jag alltid kunde säga nej till allt det där goda som kroppen inte behöver. Förr, när jag fortarande kunde det var jag så stolt över mig själv när jag var sugen på något som jag vägrade stoppa i mig. Gud vad duktigt, liksom, du kan stänga av din kropps egna signaler, himla praktiskt! Sedan blev suget för starkt och jag spenderade varje vaken minut antingen planerandes inköpen eller ätande. Nu försöker jag lära mig att göra andra saker, men kroppen skriker fortfarande efter choklad och godis om vartannat, det är så svårt att inte lyssna. Jag kanske klarar det idag, kanske kanske imorgon, men ett helt liv? Jag vet inte... Det känns hopplöst. Jag kommer nog drunkna i mina egna spyor någon dag, jag ser ingen annan väg ur det här.

Hur klarar alla andra det? Hur kan man gå förbi de där hyllorna och bara köpa toalettpapper och tandkräm? Varför är det bara jag som svagt lägger vartenda öre på choklad som jag trycker i mig för att sedan kasta upp? Tänker varenda människa som jag eller varför låter det så här i mitt huvud men inte i andras?

Det har nästan börjat kännas okej att gå upp i vikt. Det skrämmer mig. Tänk om jag blir för slapp och behåller allt jag äter? Till och med hetsätningar? Jag kommer svälla upp som en ballong!

Och egentligen så vet jag att jag fortfarande är lika rädd för att gå upp i vikt. Det kanske accepteras just nu, men om tio minuter, om två timmar, imorgon så är den där oviljan exakt lika stark igen och jag får kämpa mig igenom tiden efter maten för att inte göra ätandet ogjort.

Hur ska jag någonsin komma ur det här? Varför är mat = det bästa jag vet, varför kan jag inte ha normala intressen, ridning eller kampsport eller vad som helst. Nej, istället så gillar jag... att baka, att laga mat och att äta. Och att spy. Eller nej, det gillar jag inte, men det hör till. Det är en reflex. När man går på toa spolar man, när man går hemifrån låser man dörren och när man äter spyr man. Logiskt och helt normalt.

I min värld.

170

Idag rotade mamma runt i mitt rum och hittade ett "gammalt" rakblad. Hon var inte glad. Men jag lyckades övertyga henne om att jag bara hade det som säkerhet "ifall jag verkligen behövde det". Det är väl i och för sig sant, men jag känner mig ändå hemsk som behandlar mina föräldrar så här. Varför är jag inte bättre på att ta ahnd om mig själv?

Annars firade vi pappa, som fyllde år för lite sen. Han fick min present igår, en tröja jag köpt på HM. Vi har ätit, jag en quorngryta och klyftpotatis, spelat spel (umm, eller tittat på robinson). Och just det, fått reda på att pappa har en halvbror.

Uppenbarligen har den här okända brodern vetat om pappas och min fasters existens i en sisådär 20 år men inte vågat ta kontakt. Men nu känner vi till honom, så det blir väl till att åka upp till norrland någon gång och hälsa på.

Min kusin börjar uppvisa ätstörningstendenser. Hoppas jag bara överanalyserar situationen. En annars matglad kille äter tre potatisklyftor och tackar nej till cola. Det är inte sunt.

Nu sitter jag och slötittar på Eragorn, men har inga större förväntningar. Än så länge verkar den infria dem, eftersom den är ruskigt töntig på sina ställen. Det är en sådan där film som tror att den är så fruktansvärt storslagen, men egentligen så går det inte annat än att skratta åt försöken. Men jag ska försöka vara objektiv och se slutet utan att grymta för mycket. Det finns inget annat att titta på.

169

Mamma och jag har inte lyckats hålla sams idag heller - no surprise there - men med pappa som medlare är friden i huset i alla fall ganska bevarad. Vi har till och med tittat på film tillsammans, det blev Johan Falk - gruppen för särskilda insatser (är inte det en utomordentligt fånig titel?) Den var mycket bättre än jag förfarade, en stabil film som man inte satt och skämdes för medan man tittade. Finns väl bättre, men den får absolut 3/5. Jag ser fram emot resterande fem filmer i serien.

Idol var sorgligt ikväll, Mariette åkte ut och Erik knäckte resten. Jag oroar mig för att han inte kommer klara av att bli känd, att det kommer stiga honom åt huvudet. Men vad vet jag? Och varför bryr jag mig? egentligen? För bäst är han ju i år, det är ett som är säkert.

Annars - händelselös dag. Jag känner mig mer ätstörd än någonsin och det känns inte som att jag kan göra ett dugg åt det. Oh, how life sucks.

168

Mina föräldrar kom hem idag.



...



......



Jag hann inanför dörren, sedan började vi skrika på varandra. Jag ORKAR inte bo hemma mycket längre om det ska vara så här hela tiden. Pappa går an, vi är lite på samma våglängd, men mamma och jag... Vi kommer helt enkelt inte överens. Där var jag, stolt som bara den att jag klarat mig flera DAGAR utan att kräkas, och allt jag får är ett "jaha, har du inte klarat det förut eller?" Så ignorant. Jag blir arg bara jag tänker på det.

Egentligen är det en sådan liten sak att bråka om. Det är väl ofta så, att man helt enkelt bara stör sig på varandra, utan några särskilda skäl. Det är ofta inte vad, utan hur hon säger det. Det retar gallfeber på mig.

Men de hade i alla fall varit jättegulliga och köpt presenter till oss, som vi efter mycket om och men fick fiska upp ur en hemmagjord fiskdamm (japp, precis som när man var sådär fyra år). Jag är nu en Cherdocka rikare, och mycket glad över det.

Psykologbesöket gick bra, jag hade mycket att säga. Och HAN var i alla fall glad för min skull när jag berättade hur veckan gått *mummel* Sedan åt jag quornfiléer på 4-kök och sneglade bara längtansfullt på toaletten innan jag tog mig samman och satte mig på bussen hem. Bra jobbat! Massor av guldstjärnor i kanten!

Planen var att jag skulle bjuda på mat ikväll men jag kom hem senare än föräldrarna så de hade redan bestämt sig för pizza. Inte för att jag sa emot, men det börjar kännas lite jobbigt med all denna pizza i tid och otid. Vi äter det ju faktiskt mer eller mindre varje vecka. Skärpning! Jag får ta tag i det här. Imorgon ska jag planera en meny, det fungerade så bra när mamma och pappa var borta att jag nog kommer fortsätta med det.

167

DBT-möte i morse. Hon luskade ut att jag inte ätit vare sig frukost eller mellanmål innan jag kom dit och tvingade i mig clementin och te för att få mig att "tänka klarare". Det var nog första gången jag verkligen kände mig som hemma i hennes terapi, jag brukar alltid känna mig så rysligt distanserad när jag är där. Hon har rätt, jag behöver mat för att tänka klart. Och för att hålla mig varm. Och allt annat som kroppen är till för.

Efter många förmaningar om att äta ordentligt resten av dagen var jag olydig så tillvida att jag tog cykeln upp till preem för att hyra några filmer (alltså åkte jag inte direkt hem för att äta lunch - fy på mig). Efter snabb cykling hem och promenad med hunden (jag känner mig ju nästan värd att äta idag efter all denna gratismotion!) lagade jag snabb pasta med broccolisås satte jag mig till rätta för att se the burning plain. Jag tyckte mycket om babel och fann 21 gram fashinerande, båda författade av samma person, men det var något som saknades i denna film, något vitalt. Och så känner jag mig ordentligt trög som inte fattade filmens kärna förrän den tydligt bokstaverades framför ögonen på mig en timma in i handlingen. Skådespelarna var bra, men det var också allt. 2/5.

Ikväll lagades det också mat, vegetariska burritos, och jag fick duktigt med komplimanger av söta lillebror *själaglad* Han sa att jag lagat god mat i två veckor nu! Och då har ändå mycket varit anpassad till mig som är envis växtätare. vad glad jag blir att han ger det en chans i alla fall.

Crank två fick avsluta kvällen, inte heller den levde upp till förväntningarna, men man borde väl å andra sidan inte hoppas på så mycket efter att ha sett ettan, som i stort sätt bara är våldsporr från början till slut. behöver jag säga att jag älskade den? Dock älskade jag inte tvåan, den var aningen för skruvad, och när folk skar av sig bröstvårtorna tittade till och med jag bort. Den får också en 2. Och jag gillar inte att en av tjejerna var smalare än jag är. INTE ALLS.

men jag ska skaka av mig henne ,så, jag vet ju faktiskt inte hur hon mår, vem hon är, och så var hon asiat och hade väldigt tunn benstomme *letar bortförklaringar*

Dags för kvällsmat och sängen, imorgon är det psykologbesök igen, coh så kommer föräldrarna hem, idag var sista dagen i frihet. Det gick väl okej.

166

Såg nyss den underbart lilla söta filmen upp. Helt okej tidsfördriv, till och med så pass bra att jag kan sträcka mig till en fyra. Den gjorde den bakade potatisen aningen mer lättsmält.

Annars så har dagen varit ganska så jobbig, fylld med tvivlande tankar. jag känner mig så hopplös, som om jag ALDRIG någonsin kommer att vara... okej. Alla dessa sug och all denna ledsenhet tar över alldeles för enkelt och gör mitt liv till lite av ett helvete. Hur ska det någonsin kunna bli annorlunda? Jag kommer för alltid känna mig otillfredsställd, och det kvittar vad jag gör för att fylla det där tomrummet. Det är alltid där, som något slags stort svart hål.

Men så har jag ju de där drömmarna också. Viljan att se världen, att få hjälpa till. Att vara NÖDVÄNDIG, inte bara ett nödvändigt ont. Jag läste just om en gammal kompis som åkt till sydafrika som volontär - vad jag skulle vilja göra något sånt. Få vara hjälpsam PÅ RIKTIGT. Men det går inte för jag sitter fast här med min kompis anorexin, och den vägrar ge plats åt något viktigt. Något som skulle kunna hjälpa till att göra mig hel.

Ångesten har lagt sig som ett täcke över mig. Den blockerar luften från att strömma in, istället känns allt kvavt och suddigt i kanterna. Dessutom känner jag mig äckligt tjock *som vanligt* och vill bara gå ner, gå ner, gå ner *som vanligt* Vem var det som kom på att man måste ha ett BMI på äckliga, groteska, fruktansvärda 18? Jag förstår det inte, jag VILL inte! Jag önskar att jag kunde strunta i att min kropp inte mår bra som den är nu men det går ju inte heller, för jag VILL ju innerst inne må bra. Och det gör jag inte nu. Verkligen inte.

Dessutom har jag börjat bli irriterad över att jag måste gå upp i vikt genom att dricka tre näringsdrycker om dagen (jag har myglat ner det till tre, från början var det fyra). Det känns bortkastat att gå upp utav att dricka näringsdrycker. Jag tycker inte ens om dem särskilt mycket. Varför kan jag inte få göra som i USA och ÄTA upp vikten? jag älskar ju mat och skulle hellre sätta i mig ett par kakor än 300 kalorier i drickbar form. Men nej, det går ju inte heller, för jag har ju en viss dålig ovana att SPY upp allt jag äter.

Nej, nu får det vara slut på tjurigheten. Imorgon ska bli bättre!

165

Seeeg dag. Två filmer som jag redan sett, men gärna såg igen - almost famous och sleepy hollow. Hur kan man inte älska dem båda två? ugnspannkaka till lunch och makaronipudding till middag, precis som jag bestämt och skrivit på schemat *klappar på huvudet* Lyxade dessutom till det med banankladdkaka till efterätt och kände mig nästan frisk. Nästan. För en gångs skull riktigt längtar jag till torsdag och psykologbesök. Jag har så mycket att prata med honom om som jag inte känner att jag vill yppa här - eller som jag redan HAR skrivit om men inte haft tillfälle att ta upp på ABC innan. Men så vet jag ju också att mamma och pappa kommer hem på torsdag och visst, jag saknar dem, men de kunde gärna få vara borta ett tag till. Det är rätt skönt att ta hand om sig själv.

164

Jag är fast besluten idag. Igår fungerade inte så bra, men det var planerat sedan länge. Jag bara stängde av mig själv ett tag och satte på autopiloten. Att kräkas är normalt för mig så när jag inte tänker och aktivt motarbetar det så går det av bara farten. Idag har jag kämpat, och det tänker jag fortsätta med. Jag SKA bli frisk.

Det har faktiskt börjat KÄNNAS bra att ta hand om mig själv. När jag förut blev arg över att jag var varm och hade mat i mig blir jag nu stolt - jag KUNDE sätta mig emot ätstörningen, det är JAG som bestämmer över MIN kropp. Som jag fått lära mig av dem på DBT:n, jag är inget OFFER för mina känslor, de kommer och går men man behöver inte handla för att kontrollera dem. Bara låta dem passera.

Det finns så mycket att leva för som jag inte har provat på än. Och jag SKA ge mig själv rätten att leva på mitt sätt.

163

Pizzakväll ikväll så ingen mat lagad. Idol och uttråkning framför TVn. Mår allmänt dåligt över hela kompissituationen. Varför kan jag inte bara vara ärlig mot alla runt omkring? De förtjänar det.

162

Jag har behandlat så många människor så fruktansvärt illa. Gud, vad jag är självupptagen. Allt handlar bara om mig, mig, mig. Vad som får MIG att må bra, vad JAG tycker passar in i MITT livsmönster. Men alla andra då? Hur mår de när jag kör över dem eller ignorerar dem? Ja, uppenbarligen bryr jag mig iinte ett dugg om dem.

Ibland tror jag att jag kanske, kanske lyckats börja tycka om mig själv och så uppdagas sånt här. Egoism.

Den senaste i raden som jag lyckats få att må dåligtg är en kompis från USA som ville komma över nu till jul. Jag låtsades vara överlycklig men tvivlet gnagde i magen på mig hur mycket jag än skrattade och log. Jag tog upp det hos min psykolog idag och han sa till mig att för en gångs skull lyssna på mig själv och göra det som känns rätt.

Jag är så ledsen att jag inte är bättre på det här med konflikter, de får mig att känna mig totalt värdelös. Den här gången hade min psykolog rätt, och jag kommer nu antagligen avstyra det hela. Om det är det bästa för mig vet jag inte, men jag känner mig inte redo för att ha en gäst här i två veckor. Jag vill bli stabilare först. Om jag faller ihop under tyngden vill jag inte att han ska vara här och se mitt misslyckande.

Ikväll blev det en EXTREMT onyttig rätt bara för att jag kan och vill och ÄNDÅ ska gå upp i vikt (motivationen sitter i i alla fall, alltid något). Pasta med svampsås. Och om några minuter börjat Glee, som jag ska ge en chans.

Hoppas han inte hatar mig. Hoppas...

161

Jag känner mig så JÄVLA fet idag och det är otroligt jobbigt att sitta och känna myrkrypet i kroppen, att fortsätta att svälja tuggorna och veta att de kommer stanna kvar i mig. Det gäller att hålla fast vid logiken vid sådana här tillfällen, att VETA att känslan inte stämmer, men det gör inte min situation lättare just nu. Det kliar och irriterar, magen ligger i ringar runt mig, flyter ut och gör mig oformlig. Låren tar upp hela stolen och rumpan mer än så. Till och med halsen känns tjock, ryggraden är inte lika tydlig och handlederna inte riktigt lika "finlemmade" som de borde vara.

Varför kan jag inte skaka av mig de här tankarna en gång för alla?

var på DBT idag men gjorde inget väsentligt där. Jag ska dit på fredag också, får skärpa mig och se till att jag får ut någonting av besöket. Imorgon är det kalmar som gäller, psykologbesök igen, och jag känner på mig att det kommer bli jobbigt. Vi ska prata förhållanden. Jesus, vad jag inte orkar känna efter alls just nu.

Till lunch blev det ugnsomelett som min lillebror inte kunde få nog av (min dagliga dos av kompetenskännande) och till middag provade jag på att koka rotmos för första gången i mitt liv. Det var inte lika knepigt som jag befarat, så nu kan jag leta upp kålrötter i USA och visa amerikanarna lite svensk kokkonst.

Kvällen bjöd på oskyldigt dömd då ingen film fanns att tillgå. Det dög. Helena af Sandeberg är så sjukt söt och otroligt duktig. Min avundsjuka ligger och bubblar under ytan. jag vill också vara söt. Eller smal. Helst söt och smal. Jag vill kunna ta hand om mig själv och må bra, varför är det så svårt?

Nu börjar jag bli gnällig...

160

Det regnar alltid i provence lämnade mycket att önska. Jag kan inte ens sammanfatta handlingen, så mycket brydde jag mig om vad som hände med karaktärerna. Allt jag vet är att mitt betyg inte kan bli annat än en etta. "En film som bör ses av alla" Vilket skämt. Jag klarade inte av att se mer än sisådär en tredjedel. Sen blev det ett gammalt morden i midsomeravsnitt.

Tidigt igår såg jag på monsters vs aliens som var... helt okej. Inte lika gullig som monsters inc eller lika söt som shrek men den gick att se utan att ögonen började svida. Den får en väldigt generös trea. Igår kväll blev det the reader med Kate Winslet, som försökte att vara så mycket mer gripande än den faktiskt klarade av att vara. Bra skådespelare, bra manus, men någonting saknades och gjorde filmupplevelsen ganska så tom. En trea till den också.

Dagen idag spenderade jag på att CYKLA ut till preem för att återlämna filmerna jag i min enfald tiggt att få hyra av min mamma. För inte har jag bil eller körkort, men mina föräldrar är ju som bekant INTE hemma, så det var bara att vackert bita ihop och sätta sig på cykeln. Det var faktiskt inte så farligt som det låter, jag kände mig väldigt duktig när det var gjort.

Planen ikväll är fylld aubergine/paprika och hell's kitchen. kunde varit värre.

159

Första dagen jag är ensam hemma. Eller ensam och ensam, lillebror kommer och går lite som han vill, han har ju mycket mer tid uppbokad än vad jag har, har man ett liv så har man. Själv spenderade jag första dagen i frihet med att laga mat (risotto blev det till lunch och så kommer jag nog antagligen koka ravioli till kvällen) och så tvingade jag mamma att hyra ett par filmer innan de åkte så jag har något att underhålla mig med. Ikväll blir det det regnar alltid i Provance och det ser jag fram emot.

Jag har lovat mamma och pappa (och mina psykologer, och mina läkare och mina terapeuter...) att se till att göra allt i min makt för att det här ska bli friska dagar. Att jag inte ska se all ensamtid som en möjlighet för min ätstörning att ta över utan istället visa att det är jag som bestämmer i mitt liv. Jag VET att det inte kommer bli nio perfekta dagar, men jag ska i alla fall göra mitt absolut bästa. Jag har redan på förhand bestämt mig för att hoppa näringsdryckerna, men jag tänker, TÄNKER äta mina mål och behålla dem. Det är dags att bli frisk nu. Om inte jag tar tag i det kan jag aldrig åka tillbaka till USA igen.

Det är lite jobbigt att tänka på att om jag varit frisk kunde jag ha följt med mina föräldrar nu. Eller rättare sagt, om jag hade varit frisk hade jag varit i Michigan nu, fortfarande en student och inte ett anorektiskt misslyckande till dotter. Men så får man inte tänka. OM är inte viktigt, nu har det blivit så här och det gäller att ta lärdom av det negativa och streta vidare. Förhoppningsvis kan mina erfarenheter som sjuk komma väl till hands i framtiden också. Jag kan alltid bli starkare av att gå igenom svårigheter.

Jag är rädd. Rädd för att alltid vara fast i en sjukdom, rädd för att aldrig kunna skaka av mig det här. Rädd för att mina morföräldrar kommer dö och inte få uppleva mig som friskt barnbarn, rädd för att mina föräldrar ska hinna gå bort innan jag tar förnuftet till fånga. Rädd för att dö och fortfarande vara sjuk. Rädd för att dö PÅ GRUND AV att jag är sjuk. Men kanske är det bra? kanske kan det motivera mig att faktiskt KÄMPA för det här nu, för friskhet och för liv.

Idag är jag övertygad. Jag tänker hålla fast vid det så hårt och så länge som jag bara kan.

158

Mamma och pappa packar det sista nu, imorgon ger de sig av mot Las Vegas, och jag får bara ledset titta på. Jag är självklart jätteglad för deras skull, missförstå mig rätt, men jag är grymt avundsjuk. Jag vill också ut och resa! Jag vill också åka till USA, till Las Vegas eller vart som helst! NU! Men jag förstår ju varför jag inte kan. Jag är fortfarande för sjuk. Om ett par månader kanske, om jag fortfarande är på rätt väg, om jag klarar av att hålla fast vid detta regelbundna ätande, kanske jag kan ge mig ut i världen igen. Förhoppningsvis.

Pappa och mamma har lovat mig att när jag är uppe på min målvikt så ska jag få resa vart jag vill med dem, inom rimliga gränser förstås (jag föreslog Antarktis men då höll de på att dra in sitt löfte). Jag älskar att sitta och fundera ut vart jag ska åka, titta efter möjliga flygturer, planera och diskutera. Det lutar åt USA just nu, men jag vet ju också att jag troligen kommer åka dit ÄNDÅ, kanske vore det roligare att åka till ett mer exotiskt land, ett land jag troligen inte kommer besöka själv. Japan hägrar ju också, det vore spännande, eller Argentina... Usch jag vet inte, men än så länge så ligger det LÅNGT fram i framtiden och jag måste se till att bli frisk FÖRST, sen kan ju resan komma på tal...

Eftersom det var mammas och pappas sista dag i Sverige lekte jag medtävlare i halv åtta hos mig och lagade trerättersmeny. Till förrätt blev det rödbetor med chevresås vilken var en stor succé. Huvudrätten blev faktiskt köttfärsbiffar till alla utom jag då som åt kidneybönsbiffar, hemgjorda pommes frites på vanlig potatis och sötpotatis och svampsås. Jag lyckades virra till tallrikarna så min lillebror hög in på kidneybönsbiffarna, men han var fakstiskt inte helt avig, han sa att han gärna skulle ha fortsatt äta dem också! Ett bra betyg från en viss herre som tror att vi "inte klarar oss utan kött". Till efterrätt blev det citronpaj, som också mottogs väl av en tacksam skara familjemedlemmar. Det var otroligt roligt att laga mat till dem, även fast det tog mig tre timmar. Man blir så glad av att bjuda på mat! Troligen för att det, som man säger på DBTn, gör att jag känner mig kompetent. Alla måste varje dag göra någonting som för dem att känna sig kompetenta, vad det än kan vara. Jag har svårt för det, jag känner mig ofta totalt misslyckad vad jag än gör, men så länge maten bara bjuds till mina närmaste går det bra. Då är inte prestationskraven så höga...

157

idag är det fredagen den trettonde och jag är mer motiverad än på länge. Jag går som vanligt omkring och väntar på att den där olyckan ska slå till (vad vore dagen utan lite skrock?) men än så länge har den lyst med sin frånvaro. Istället så har jag sett till att äta PRECIS efter matlistan, till och med näringsdryckerna fick ner efter lite trugande från min friska sida.

Det blev tomatsoppa på burk till lunch så inget spännande där. Det känns säkert att äta just tomatsoppa, det är en sådan där rätt som jag återkommer till när jag oroar mig över ifall jag kommer klara av att behålla maten jag får i mig. Likadant är det med min älskade underbara havregrynsgröt. Jag känner mig ganska så säker på att jag inte kommer att bli tjock av min dagliga grötportion. Det känns inte som att havregrynsgröt = fetma.

Ikväll "firar" vi mammas och pappas resa med att äta pizza. Det känns... helt okej lustigt nog, även fast jag ätit hela dagen. Annars blir det gärna så att jag drar in på resten av måltiderna när jag äter pizza, för att kompensera. Inte idag. Inte den här dagen. Idag ska jag sköta mig.

Så är det ju morden i midsomer ikväll, det får inte missas!

156

Såg nyss true blood, sista avsnittet av fösta säsongen. Inte lite patriotisk man blir av att se Alexander Skarsgård som sexig vampyr, pratandes svenska och allt. Mer sånt,tack.

Det blev bacon och pastagratäng ikväll, vegetarisk till mig men inte till resten, jag orkar inte ens försöka få dem att ändra sig och smaka mina rätter längre, de kommer aldrig bli vegetarianer... Inte för att jag någonsin riktigt försökt att få dem att ändra sig, jag tycker att alla har en frihet att välja, men det vore roligt om de faktiskt gav mina rätter en chans i alla fall. Dessutom skulle jag tycka om att föa en diskussion med pappa om mat utan att höra fnysningar om hur "felaktig" min livsstil är och hur vi är "skapta" att äta kött. Jag VET att han vill väl, men det irriterar mig att han inte kan sluta fösöka bestämma över mig.

155

Pappa bjöd på lunch idag och vi lyxade till det lite med att åka till corallen. Efter att ha sett till att de hade något vegetariskt på menyn (nej jag äter inte fisk) tog vi för oss av en dignande salladsbuffé. Maten blev lite av en succé vilket är kul eftersom vi var lika positiva förra gången. Annars blir det lätt att förhoppningarna är på tok för höga när man återkommer till ett ställe, men inte den här gången. Jag blev serverad vårrullar med ris och svamp och så en slags potatiskaka. Mycket gott. Det känns skönt att kunna erkänna något sådant. Och det känns ännu bättre att kunna behålla maten jag åt och inte slänga pappas pengar i sjön genom att kräkas upp det.

Ikväll stod jag för maten, vilket är vanligt nu när mammajobbar långa dagar. Jag har inget emot det, tvärtom tycker jag det är helt rätt att jag skämmer bort mamma lite och jag behöver faktiskt lära mig att laga mat. Kvällens recept var enkelt - shepherds pie. Vegetarisk variant till mig, det vanliga hederliga till resten av familjen. Så nu har jag börjat laga till kött också, det känns väldigt bakvänt. Jag blir lite illa till mods när jag tänker på vartifrån köttet kommer ifrån men jag försöker skjuta undan de tankarna för mina föräldrars skull, jag kan ju inte diktera vad de ska äta och inte äta. Men de skulle må bra av lite vegetariskt i sina dieter också, de behöver ju inte begränsa sig genom att helt neka vegetariska alternativ?

154

Det har, än en gång, slagit mig hur tomt och innehållslöst mitt liv är. Även fast jag försöker att ändra på det så försöker jag inte tillräckligt mycket för att det ska ge resultat. Tänk om jag faktiskt inte kommer att ha mer av ett liv än jag har just nu? Tänk om jag aldrig någonsin kommer vara bekväm i sociala situationer eller spontan nog att göra saker som inte är förväntade? Inte kan ett liv spenderat på mat, sömn, film och studier vara ett fullvärdigt liv.

Och min direkta tanke är att jag inte är värd att leva eftersom jag inte utnyttjar livet optimalt.jag tänker inte:

"kom igen nu, man måste börja någonstans, du kanske inte är social idag, men du kan vara det imorgon"

eller

"du är sjuk just nu och måste fokusera på att bli frisk. Tiden till interaktion och nöjen kommer med friskheten"

Nej, jag kan inte se någon ljusning, ingenting som lyser upp mitt egenskapade kompakta mörker. Jag har min dröm om att åka tillbaka till USA i ett fast grepp för att inte drunkna alldeles, och det gör mig motiverad att för stunden få i mig det jag behöver för att leva, men sedan då? Vad kommer förändras av att jag åker till USA? Inte något mer än det ytliga. Inte mer än miljö och människor. jag kommer i grund och botten, i kärnan, vara densamma. Och jag är VÄRLDENS tråkigaste person.

Det är sorgligt hur mycket jag hatar mig själv.

153

har inte någon lust att skriva någonting alls idag.

• Jag är helt tom på tankar och totalt misslyckad.
• Jag är inte smal och jag är inte bra på det jag skulle vilja vara bra på.
• Jag är SJUKT äcklig och SJUKT sjuk och jag är så förbannat trött på mig själv och hela min patetiska situation.

Idag valde pappa mat eftersom det var fars dag och det blev köttgryta. Vegetarian som jag är letade jag snabbt upp receptet på en vegetarisk variant baserad på quorn och svamp.

Imorgon är planen färsk pesto och pasta.

När kommer jag vakna till och ta tag i mitt liv?

152

Har sovit väligt dåligt de sista nätterna vilket gör att jag går omkring sur som en citron FAST jag äter mina mål. Inatt blir det sömntablett och djupsömn, trots att jag är lite emot det. Jag behöver sova.

151

Det var kulturnatt i Oskarshamn ikväll. Jag gick dit. Jag åkte hem. Jag grät. Det är så lätt att känna sig ensam i stora folksamlingar. Ensam och liten och vilsen. Spenderade istället kvällen framför idol,och var upprörd över att Mariette hängde löst. Mariette! Hon är ju bland de bästa, långt bättre än tillexempel Eddie. Vilken tur att hon inte åkte ut!

Annars har jag inte mycket att rapportera. fullkornsbulgur och wokade grönsaker till lunch, jag var upprörd över att sojan var slut vilket hängde som en skugga över dagen. Middagen bestod av kikärtsbiffar, potatis och sås. Klassiskt.

Sjukt kul liv jag har. Verkligen.

150

Det var ett tag sedan jag tog bilder på mig själv. Och då pratar jag inte ätstörda, seminakna helkroppsbilder, även om det också var ett tag sedan, utan helt vanliga bilder på helt vanliga jag. Jag är så rädd för kameran, rädd för de kilo som adderas på när man ser sig själv genom en lins. Rädd för att inte se tillräckligt utmärglad ut. Men idag fick det bli bilder, och idag tänker jag posta en här. Bara för att jag kan. Bara för att jag vill. Och bara för att jag vågar.

Så. Då var det gjort. Sved det? Ja. Jag har inte i närheten av så mycket smink som jag skulle vilja gömma mig bakom (min kajal är BORTA! Vad ska jag ta mig till?!) och kinderna är grisrunda men det är i alla fall jag. Jag idag.

Innan idag hade jag inte riktigt insett hur många bilder jag har på mig själv i/utan underkläder. Riktigt ätstörda bilder i överflöd. Undrar om jag borde göra mig av med dem... Jag vet inte om de fyller någon funktion men de är mina enda bevis på att jag faktiskt, en gång betraktades som smal. Jag tittar på dem och ser bristerna, men också smärtan, ärren och sorgen. Jag var inte gladare när jag var tio kilo mindre. Jag vet ju det. Egentligen.

149

Psykologbesök idag, plus en halvtimma hos min psykiater. Det gick nog bra, de sa båda att jag såg friskare ut, att jag hade "rosor på kinderna" och "varma händer". Det gjorde mig löjligt stolt att de tyckte att jag jobbat på bra den här veckan, men ett litet frö av sorg finns där också. Dessutom är det alltid jobbigt att vara i ABCs lokaler. Alla smala tjejer i väntrummet ställer till det för mig. Jag vill också vara smal...

Ikväll lagade jag risotto med svamp och broccoli samtidigt som jag var ledsen över att jag faktiskt inte är särskilt bra på att laga mat. Jag håller på att lära mig antar jag, men det känns ändå som ytterligare någonting jag borde kunna men inte uppfyller kraven i. Tur att familjen gillar det i alla fall, eftersom jag lagar mat i tid och otid för att finslipa tekniken!

Har varit motiverad hela dagen idag men nu börjar det kännas lite motigt. Jag vill förtvivlat gärna få känna mig tom och ren igen, och jag har ingen lust att se magen utspänd och känna hur kalorierna bygger upp fettlagret under huden. Jag tittade på bilder från när jag var som minst och jag kan allvarligt säga att jag inte är så liten som jag skulle vilja vara. Jag är inte smal på dem. Inte spinkig, inte tanig, inte skör, inte mager och jag hatar att jag inte ens klarade av att svälta ner mig själv till rätt storlek innan jag började kämpa med att gå uppåt igen. Alla andra anorektiker kan stoltsera med bilder på ben och knotor. Men inte jag. Allt jag har är fotografier av fett och äckel.

Och jag VET att jag nu måste stänga av tankarna och gå på rutin. Att jag måste svälja de där tabletterna och gå och lägga mig utan att först stoppa fingrarna i halsen. Men jag VILL inte äcklas så här av mig själv!

Sluta nu. Tänk på USA. Tänk på studier. Tänk på att du varit "in treatment" i ett helt år och det är dags att släppa taget om ätstörningen.

Tänk på glädje.

Tänk på allt du inte kan göra som sjuk.

Tänk på alla vänner som stöttar dig.

Jag SKA klara det här.

148

Äntligen, ÄNTLIGEN tror jag att jag vet vad jag vill syssla med, vad jag vill studera och vad jag vill ägna mitt liv åt. I alla fall de fyra år det tar att utbilda sig, man vet ju aldrig vart livet tar en efter det... Men det här känns bra, det är som att något klickade till, och jag känner mig äntligen målinriktad på riktigt.

Internationella relationer.

Diplomat. Eller demograf. Något åt det hållet.

jag vet inte om det passar mig, det kan ju bli som det blev med psykologin, att jag brinner för det som ett intresse, som en hobby, men när det kommer till kritan är det inte menat för mig. Det kan bli så. Men det gör mig ingenting. Då har jag i alla fall försökt, och försöka, det SKA jag. Jag SKA bli frisk och börja studera igen, det är faktiskt inte en omöjlig dröm, jag har inte förstört min framtid. Men det är på tiden att jag börjar NU och inte skjuter upp det, snart finns det inte mycket till framtid kvar...

Motivationen går lite upp och ner, men nu, just i det här ögonblicket är den stark, och jag tänker ta tillvara på den!

147

Sådär. Nu har jag smält gårdagen lite och känner mig inte riktigt lika hemsk. Det är bara svårt att hela tiden gå emot alla impulser och känslor, att handla tvärtemot hela tiden. Varför kan det inte KÄNNAS bra att äta,att behålla maten? Jag vet ju att det är så det ska vara, det är så en kropp fungerar, men av någon anledning KÄNNS det inte så för mig.

Familjeterapi idag, och det kändes som att vi fick ut mycket av dagen. Det är nästan trevligt att sitta på tu man hand med mina föräldrar och vädra ut allt gammalt gråll som legat och skavt lite för länge. Och för en gångs skull så känns det som att någon faktiskt tycker att det är trevligt att ha en konversation med mig. Ja, det är hans jobb och han får betalt för det, men jag tror ändå att han får ut något av våra möten också, det är inte bara jag som utvecklas.

För utvecklas, det gör jag. Även om jag har svårt för att se det ibland och även fast det tar mycket längre tid än jag skulle vilja. Jag har försökt att applicera DBTkunskaper i mitt liv, jag är inte längre MISSLYCKAD, jag GÖR SÅ GOTT JAG KAN. Jag försöker att inte bara leva svart eller vitt, att inte tänka ALLT eller INGET. Istället jobbar jag på att se gråskalan, att ge 40% ibland och inte 110% och sedan duka under. Det är ohyggligt svårt, och jag blir ofta arg på att det inte går bättre, eller snabbare. Att jag inte bara kans bestämma mig och vara färdig så. Men det går faktiskt framåt.

Jag hoppas verkligen att jag klarar av att bli "frisk"förklarad innan höstterminen 2010 så jag kan ta mig tillbaka till USA och fortsätta mitt liv. Jag har börjat ta tag i delar av min söndertrasade framtid och försöker nysta ihop trådarna. Kanske, kanske kan jag leva mitt liv som jag vill ändå, utan ätstörningar och depressioner som skymmer sikten.

Mitt universitet ställer visserligen krav på mig för att de ska kunna ta mig tillbaka. Och jag förstår dem, jag skulle inte heller vilja att någon svalt ihjäl på mitt campus. Jag måste antagligen fortsätta gå till en psykolog och kanske också kontrollväga mig en gång i veckan. Gärna för mig, jag vill också ha koll. Jag tror inte alls att jag kommer vara helt frisk bara för att jag blivit friskförklarad, jag behöver nog allt mentalt stöd som jag kan få. Det är JAG som måste ändra på mig, men jag kan ta hjälp av alla runt omkring mig för att göra det.

Ikväll var mamma borta och pappa skyggade skrämt undan för mitt matförslag (vad är det för fel på fullkornsbulgur?) så det blev pizzakväll framför halv åtta hos mig. Det kändes faktiskt riktigt mysigt, fast jag valde att inte peta i hur mycket ost de lade på min pizza.

Kanske klarar jag det här. Kanske, kanske kan jag faktiskt lära mig att må bra.

Jag håller tummarna.

146

jag är så misslyckad.

145

Det gick... sådär att få dagen att fungera. Inte problemfritt men bättre än jag vågat hoppas. Nu måste jag bara se till att hålla fast vid det här nya, annorlunda, skrämmande och inte gömma mig under min ätstörningssten.

Såg änglar och demoner igår. Inte en höjdare. Den var fruktansvärt seg och staplade händelser på varandra så man storknade. Kul att Stellan Skarsgård var med, men den kan ändå inte få mer än 1.5.

Medan slingblonderingen verkade i förmiddags tittade jag och mamma på natt på museet 2 och jag kom på mig själv med att le både en och två gånger. Den var faktiskt bättre än väntat! Kanske var det mina låga förväntningar som gjorde sitt till, men jag ger den ändå en överraskande 3:a. Slog ettan med hästlängder!

För att avrunda helgen åt vi söndagsmiddagen (hasselbackspotatis och quornfiléer) framför the proposal. Den fyndiga dialogen var ett plus men romantiska komedier är svåra att göra nyskapande. De blir lätt så väldigt förutsägbara. 2.5 får den ändå, för skådespelarinsatserna och den jättesöta valpen.

Nu är jag bara trött på mig själv och förvirrad i allmänhet. Jag slits mellan viljan att bli frisk och tryggheten i ätstörningen. Hoppas motivationen finns där imorgon när det är dags för ännu fler måltider...