Mamma och pappa packar det sista nu, imorgon ger de sig av mot Las Vegas, och jag får bara ledset titta på. Jag är självklart jätteglad för deras skull, missförstå mig rätt, men jag är grymt avundsjuk. Jag vill också ut och resa! Jag vill också åka till USA, till Las Vegas eller vart som helst! NU! Men jag förstår ju varför jag inte kan. Jag är fortfarande för sjuk. Om ett par månader kanske, om jag fortfarande är på rätt väg, om jag klarar av att hålla fast vid detta regelbundna ätande, kanske jag kan ge mig ut i världen igen. Förhoppningsvis.
Pappa och mamma har lovat mig att när jag är uppe på min målvikt så ska jag få resa vart jag vill med dem, inom rimliga gränser förstås (jag föreslog Antarktis men då höll de på att dra in sitt löfte). Jag älskar att sitta och fundera ut vart jag ska åka, titta efter möjliga flygturer, planera och diskutera. Det lutar åt USA just nu, men jag vet ju också att jag troligen kommer åka dit ÄNDÅ, kanske vore det roligare att åka till ett mer exotiskt land, ett land jag troligen inte kommer besöka själv. Japan hägrar ju också, det vore spännande, eller Argentina... Usch jag vet inte, men än så länge så ligger det LÅNGT fram i framtiden och jag måste se till att bli frisk FÖRST, sen kan ju resan komma på tal...
Eftersom det var mammas och pappas sista dag i Sverige lekte jag medtävlare i halv åtta hos mig och lagade trerättersmeny. Till förrätt blev det rödbetor med chevresås vilken var en stor succé. Huvudrätten blev faktiskt köttfärsbiffar till alla utom jag då som åt kidneybönsbiffar, hemgjorda pommes frites på vanlig potatis och sötpotatis och svampsås. Jag lyckades virra till tallrikarna så min lillebror hög in på kidneybönsbiffarna, men han var fakstiskt inte helt avig, han sa att han gärna skulle ha fortsatt äta dem också! Ett bra betyg från en viss herre som tror att vi "inte klarar oss utan kött". Till efterrätt blev det citronpaj, som också mottogs väl av en tacksam skara familjemedlemmar. Det var otroligt roligt att laga mat till dem, även fast det tog mig tre timmar. Man blir så glad av att bjuda på mat! Troligen för att det, som man säger på DBTn, gör att jag känner mig kompetent. Alla måste varje dag göra någonting som för dem att känna sig kompetenta, vad det än kan vara. Jag har svårt för det, jag känner mig ofta totalt misslyckad vad jag än gör, men så länge maten bara bjuds till mina närmaste går det bra. Då är inte prestationskraven så höga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar