171

Johan Falk - vapenbroder var bra, nästan snäppet bättre än första delen i serien. Joel Kinnaman spelar "snitch" med själ och hjärta, jag är såld på hans agerande. Starkt jobbat! En trea får den absolut, och en stark sådan. Visst har den brister, men svenska polisfilmer brukar inte hålla så här hög nivå.

Har jobbat hårt idag, näringsdrycker och måltider och hela baletten. Har ändå känt mig ganska så uppåt, försöker att inte tänka så mycket på kilona jag kommer gå upp av maten och mer "det här är bra för mig" "min kropp behöver det för att fungera som den ska" "det är dags att börja ta hand om mig själv".

Jag har börjat förstå hur stor del av mitt liv som styrs av mat och matrelaterade problem. Det är pinsamt, jag önskar så att jag aldrig någonsin ville äta, att jag var en sådan där duktig anorektiker som äter lite eller inte alls. Istället har jag den där viljan att alltid trycka i mig. När jag har tråkigt äter jag, när jag inte har något att göra äter jag, när jag blir glad äter jag, när jag är ledsen äter jag. Allt leder till mat. Varje tanke, varje handling följs utav en godispåse eller en chokladkaka.Eller viljan att äta något av dem. Jag önskar att jag var starkare än jag är, att jag alltid kunde säga nej till allt det där goda som kroppen inte behöver. Förr, när jag fortarande kunde det var jag så stolt över mig själv när jag var sugen på något som jag vägrade stoppa i mig. Gud vad duktigt, liksom, du kan stänga av din kropps egna signaler, himla praktiskt! Sedan blev suget för starkt och jag spenderade varje vaken minut antingen planerandes inköpen eller ätande. Nu försöker jag lära mig att göra andra saker, men kroppen skriker fortfarande efter choklad och godis om vartannat, det är så svårt att inte lyssna. Jag kanske klarar det idag, kanske kanske imorgon, men ett helt liv? Jag vet inte... Det känns hopplöst. Jag kommer nog drunkna i mina egna spyor någon dag, jag ser ingen annan väg ur det här.

Hur klarar alla andra det? Hur kan man gå förbi de där hyllorna och bara köpa toalettpapper och tandkräm? Varför är det bara jag som svagt lägger vartenda öre på choklad som jag trycker i mig för att sedan kasta upp? Tänker varenda människa som jag eller varför låter det så här i mitt huvud men inte i andras?

Det har nästan börjat kännas okej att gå upp i vikt. Det skrämmer mig. Tänk om jag blir för slapp och behåller allt jag äter? Till och med hetsätningar? Jag kommer svälla upp som en ballong!

Och egentligen så vet jag att jag fortfarande är lika rädd för att gå upp i vikt. Det kanske accepteras just nu, men om tio minuter, om två timmar, imorgon så är den där oviljan exakt lika stark igen och jag får kämpa mig igenom tiden efter maten för att inte göra ätandet ogjort.

Hur ska jag någonsin komma ur det här? Varför är mat = det bästa jag vet, varför kan jag inte ha normala intressen, ridning eller kampsport eller vad som helst. Nej, istället så gillar jag... att baka, att laga mat och att äta. Och att spy. Eller nej, det gillar jag inte, men det hör till. Det är en reflex. När man går på toa spolar man, när man går hemifrån låser man dörren och när man äter spyr man. Logiskt och helt normalt.

I min värld.