147

Sådär. Nu har jag smält gårdagen lite och känner mig inte riktigt lika hemsk. Det är bara svårt att hela tiden gå emot alla impulser och känslor, att handla tvärtemot hela tiden. Varför kan det inte KÄNNAS bra att äta,att behålla maten? Jag vet ju att det är så det ska vara, det är så en kropp fungerar, men av någon anledning KÄNNS det inte så för mig.

Familjeterapi idag, och det kändes som att vi fick ut mycket av dagen. Det är nästan trevligt att sitta på tu man hand med mina föräldrar och vädra ut allt gammalt gråll som legat och skavt lite för länge. Och för en gångs skull så känns det som att någon faktiskt tycker att det är trevligt att ha en konversation med mig. Ja, det är hans jobb och han får betalt för det, men jag tror ändå att han får ut något av våra möten också, det är inte bara jag som utvecklas.

För utvecklas, det gör jag. Även om jag har svårt för att se det ibland och även fast det tar mycket längre tid än jag skulle vilja. Jag har försökt att applicera DBTkunskaper i mitt liv, jag är inte längre MISSLYCKAD, jag GÖR SÅ GOTT JAG KAN. Jag försöker att inte bara leva svart eller vitt, att inte tänka ALLT eller INGET. Istället jobbar jag på att se gråskalan, att ge 40% ibland och inte 110% och sedan duka under. Det är ohyggligt svårt, och jag blir ofta arg på att det inte går bättre, eller snabbare. Att jag inte bara kans bestämma mig och vara färdig så. Men det går faktiskt framåt.

Jag hoppas verkligen att jag klarar av att bli "frisk"förklarad innan höstterminen 2010 så jag kan ta mig tillbaka till USA och fortsätta mitt liv. Jag har börjat ta tag i delar av min söndertrasade framtid och försöker nysta ihop trådarna. Kanske, kanske kan jag leva mitt liv som jag vill ändå, utan ätstörningar och depressioner som skymmer sikten.

Mitt universitet ställer visserligen krav på mig för att de ska kunna ta mig tillbaka. Och jag förstår dem, jag skulle inte heller vilja att någon svalt ihjäl på mitt campus. Jag måste antagligen fortsätta gå till en psykolog och kanske också kontrollväga mig en gång i veckan. Gärna för mig, jag vill också ha koll. Jag tror inte alls att jag kommer vara helt frisk bara för att jag blivit friskförklarad, jag behöver nog allt mentalt stöd som jag kan få. Det är JAG som måste ändra på mig, men jag kan ta hjälp av alla runt omkring mig för att göra det.

Ikväll var mamma borta och pappa skyggade skrämt undan för mitt matförslag (vad är det för fel på fullkornsbulgur?) så det blev pizzakväll framför halv åtta hos mig. Det kändes faktiskt riktigt mysigt, fast jag valde att inte peta i hur mycket ost de lade på min pizza.

Kanske klarar jag det här. Kanske, kanske kan jag faktiskt lära mig att må bra.

Jag håller tummarna.