Det förra inlägget var rusktigt svårt för mig att skriva. Det är jobbigt att erkänna svagheter som jag inte vill höra talas om, även på ställen dit ingen kommer hitta.
På ABC träffade jag en tjej en gång som gick i dagverksamheten en tid. Hon var mitt ideal, min ledstjärna. Jag önskar att jag var mer som henne. Hon var där för att hon åt för nyttigt (inte för att hon hetsåt och kräktes), hon var vacker (inte ful som stryk), hade tydliga ärr på armarna (hade alltså inte misslyckats med självskadebeteendet), och hon hade bestämt sig för att hon ville bli frisk (inget velande). Hon var så stark (inte svag som jag).
Luften har gått ur mig idag. Jag vill så gärna klara det här, men jag känner på mig att min styrka är min svaghet. Jag är inte kontrollerad eller disiplinerad nog att leva ett liv utan en ätstörning. Jag kommer misslyckas, och jag kommer aldrig kunna leva sunt och som man ska. Hetsätningarna kommer kanske reduceras, men de kommer aldrig försvinna helt. Skillnaden kommer vara att jag inte kommer vara underviktig och anorektisk utan överviktig och "kanske-lite-ätstörd-någon-gång-ibland".
Jag är så SJUKT rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar