60

Gick och lade mig igår helt övertygad om att jag skulle börja dagen idag med en enorm hetsätning. Jag kände att jag inte orkade stå emot längre, och jag visste att ingen annan skulle vara uppe som kunde hindra mig från att kräkas. Men när jag vaknade i morse, när jag gick ner till köket och mekaniskt började ta ut juicen och mjölken ändrade jag mig helt plötsligt.

"varför ska jag sitta här och trycka i mig mat jag inte smakar på bara för att jag är ensam? Jag ÄR värd att äta och behålla en sund frukost som är bra för mig"

resonerade jag inte, men nu i efterhand så skulle det ha kunnat låta så. Nu var det mer:

"jag VILL inte hetsäta, jag VILL inte kräkas, jag vill bara få frukosten överstökad och gå och lägga mig igen."

Jag vet ju egentligen att om jag inte får i mig frukosten och sedan följer matlistan jag har blivit tilldelad så är dagen förstörd. Jag måste äta efter ett visst mönster och med jämna mellanrum, annars blir suget för stort att ge efter för ätstörningen och antingen överäta eller inte äta alls. Alla ätstörningstankar blir så svåra att ignorera när maten inte går som den ska.

Det blev frukost i alla fall, och helt enligt matlistan. Till och med näringsdryck! Ja, jag är stolt över mig själv.

Tog med mig pappa ut för att äta lunch och vi hamnade på en asiatisk restaurang. Vanligtvis har jag det knepigt att få pappa att äta kinesiskt med mig, men idag fanns det både revben och potatis på buffébordet så han var mer än nöjd. Själv tog jag för mig av de wokade grönsakerna, riset och sushin, och jag är så här i efterhand mer än nöjd med min lunch. Jag tycker till och med att jag klarade av att njuta av maten, vilket verkligen säger mycket, jag jobbar hårt på att lära mig njuta av varje måltid jag intar.

Kvällen spenderades ihop med mina föräldrar och två filmer som jag kunde varit utan. The Wrestler var inte i min smak, vi valde att stänga av efter en halvtimma. Den var helt enkelt inte engagerande nog, även om skådespeleriet var bra. Vi bytte till lavendelflickorna, vilken jag inte heller lyckades tycka om. Men mamma myste, vilket är viktigt för mig...

59

Min ögonsten Erco har ont i magen och jag spenderade morgonen med att torka upp hans små missöden. Kul start på dagen...

Tog sedan bussen ner till Kalmar för att träffa min läkare. Han är säkert jättebra och trevlig och allt det där men det enda jag kan tänka om honom är "han som lade in mig. Två gånger. Med sond. " Så lite ängslig var jag allt, han bestämmer mycket om min närliggande framtid.

Den här gången blev besöket ganska lyckat, vilket känns skönt. Min puls hade saktat ner lite efter att ha jobbat på i för högt tempo ett par veckor. blodtryck och kaliumvärden är också normala. Vikten? stabil.

Ätstörningstankarna är genast där och vill lägga sig i. "Åh vad du är dålig på att vara anorektiker! Värdena är bra; det betyder att du är fet, att du inte klarar av att svälta! Tror du att du är värd det eller? Alla kommer se hur äcklig du är nu när du inte är smal och kontrollerad längre. SLUTA ÄT!"

Men jag vägrar att lyssna. Idag tänker jag slå dövörat till totalt, om jag börjar lyssna kommer jag inte kunna sluta. Det är som en drog, man kan inte bara ta lite, bara behålla delar av ätstörningen. Hur bra man än tror att man är på att kontrollera den äter den upp en inifrån. ALLT måste bort, ryckas upp med rötterna. Länge trodde jag att jag skulle kunna bli frisk men stanna på min låga vikt. Det fungerar tyvärr inte så, man kan inte köpslå med en ätstörning. Vad man än kommer överens om förlorar man.

Så jag försöker se läkarens nyheter som positiva och fokuserar på att jag nu helt säkert kommer få åka med till Cypern om mindre än två veckor *yay*Det ser jag fram emot, och jag ska verkligen försöka njuta av maten (!), värmen och lyxen att få göra ingenting. Jag kommer inte undan näringsdryckerna (han bara skrattade när jag frågade om de kunde få stanna hemma) men alla andra plikter kan läggas på hyllan för stunden.

Efteråt shoppade mamma och jag kläder innan vi åkte till IKEA och åt. Hårda falafelbullar (jag erkänner att jag bara åt en av dem), pommes, sallad och ratatouille. Helt okej.

Tog svängen förbi preem och hyrde Kenny Starfighter. Den var inte lika bra som TV-serien var, men det trodde jag väl i och för sig inte att den skulle vara. Helt okej som tidsfördriv, Björn Gustavsson var kul och de flesta skådespelare gjorde ett bra jobb. Men jag ser den inte en gång till.

58

Igår kväll stod det falukorv på menyn. Jag som är "vegetarian" i alla sammanhang UTOM när det vankas falukorv tänkte att för en gångs skull kunde jag faktiskt strunta i att laga till en alternativrätt. Jag är livrädd för korv i alla dess former, man vet inte riktigt vad det är man äter och det är otroligt fett men jag tycker så mycket om just falukorv. Det gör jag verkligen, och det finns inget vegetariskt fullgott substitut.

Så sagt och gjort, jag gjorde iordning min tallrik med potatis, sallad, stuvad blomkål och en liten hög med falukorv. Tre falukorvsbitar ska det va, det visste jag. Dessa var skurna i kuber så det blev lite svårt att avgöra, men ögonmåttet fick bestämma mängden. Efter ett par ångestfyllda minuter var min tallrik klar och jag tänkte "yes, jag kommer fixa det här".

Sedan passerade jag pappa. Lite stolt över min bedrift att välja falukorv istället för sojakorv pekade jag på min tallrik och sa "titta pappa! Jag äter falukorv idag!"

Svaret blev:

"Oj, och det var inte LITE heller!"

Mina tankar efter denna kommentar löd ungefär så här:

"Vadå inte lite? Är det för mycket? Har jag lagt upp MER än jag borde äta? Nu tror väl pappa att jag VILL äta mer än jag behöver, nu tycker han att jag är JÄTTEÄCKLIG! Jag kommer bli lika sladdrig som falukorvsbitarna! AAAH!"

Det blev inte så mycket falukorv den kvällen. Ett par bitar petade jag i mig, men resten matade jag Erco med under bordet. Det gick inte, jag klarade inte att äta allt jag lagt upp efter att min hjärna börjat registrera att jag kanske hade för mycket på tallriken. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt. Min ätstörning tycker det, men samtidigt tycker jag synd om pappa som inte alls menade något med sin kommentar. Jag vet det egentligen. Han försökte bara vara snäll och uppmuntra mig, han är fortfarande inställd på att min vegetarianism är en sjukdomsfas och älskar när jag äter kött. Jag sårade honom när jag reagerade så starkt och jag ångrar det verkligen, men jag KUNDE inte reagera på något annat sätt. Det är konstigt hur tankarna kan förvrängas...

falukorven spökar fortfarande i bakhuvudet på mig.

57

Gårdagen och idag har varit snarlika, eller i alla fall känns det så. Inombords. Jag önskar att jag kunde kalla mig motiverad, men det vore inte sant. Jo, jag vill bli frisk, det vill jag verkligen, men det är en så lång väg dit! Och jag missar så mycket under tiden! Jag blir inte yngre, dagarna kommer och går, likadana allihop, och snart finns jag inte mer. I alla fall inte som jag är nu. Ung.

Jag är rädd för att bli gammal. Rädd för att se tillbaka på mitt liv och bara se misstag. För just nu är det vad jag är. Ett enda stort misstag.

Spenderade kvällen framför Tvn (som jag aaaaldrig gör annars), tittandes på Almost famous. Det var en av de där filmerna man vill ska fortsätta i en evighet, man vill aldrig att den ska ta slut. Söt, tragisk, lysande och alldeles, alldeles underbar *suck*

Den gjorde inte min åldersnoja bättre. Jag försökte räkna ut hur gammal en av skådespelarna var och upptäckte att hon sannerligen inte kan vara mycket äldre än mig. Men hon har redan gjort så mycket, hon har en karriär, ett liv, hon slänger inte bort sin ungdom på att kräkas. Hoppas jag...

Men allvarligt, det enda jag ser just nu när jag tittar mig omkring är människor i min ålder eller yngre som LEVER. Och jag är inte en del av det. Själv är jag utanför, och jag är rädd att jag aldrig kommer få plats.

Det är så mycket jag vill göra, men när det kommer till kritan väljer jag allt som oftast att stänga in mig i min lilla låda och inte prova på det där nya, främmande. Jag vågar inte, orkar inte, kan inte, ätstörningen är i vägen, eller så går det bra att skylla på den.

Annars har inte mycket hänt. Var modig och ringde CSN om mitt studielån och belönades med lite bra nyheter - pengarna jag lånat behöver i inte bli tillbakalämnade förrän mina studier är slut. Bra, jag har inte pengar till det just nu. Så var jag på apoteket och fick ett intyg så jag kan ta med mig mina mediciner till Cypern. Vill inte riktigt åka fast i tullen för medicinsmuggling.

Förbarmade mig över min stackars arbetande mor och lagade mat ikväll - rårisgratäng. Egentligen har jag lite svårt för ris, man blir så... "mätt" (om man nu kan kalla det det, det är mer en känsla av att vara full av mat) av det, men jag tycker att det är ganska gott.

Nu kom det igen. Ett erkännade. Jag tycker OM någonting. Något SMAKAR bra. Vad jag önskar att jag inte tyckte om någonting, att inget tilltalade mig. Jag känner mig så smutsig när jag säger att jag gillar någonting, det är som att jag därmed går med på att äta upp det och få i mig kalorier som jag inte behöver. Idealet är att vara tom och ren, och om jag äter för att jag tycker det är gott förstör jag det. Då är jag helt plötsligt bara någon som ger efter för frestelsen. Då är jag äcklig.

Ja, jag är medveten om att det är min sjukdom som pratar. Och jag har inte låtit den styra mina HANDLINGAR igår eller idag, men den har fått ta mycket plats i mina TANKAR. Varje gång jag äter blir impulsen att skada mig själv starkare och starkare. Att straffa mig själv. Speciellt när jag njuter av någonting. Det borde jag inte göra. Det är fel. Det gör bara svaga människor.

Men jag ska inte. Förhoppningsvis kan jag göra de där sakerna som jag känner att jag missar nu när jag blir friskare. Och då gäller det att jobba hårt på vägen dit. ÄTA men inte SKADA. Ta hand om mig själv.

56

Fick idag äntligen tillfälle att fika med en gammal (umm, nej, hon är ung men gammal som i "kände henne för några år sedan") vän efter en del misslyckade försök. Att hon fortfarande vill ha något att göra med mig överraskar mig fortfarande, jag har inte mycket att erbjuda om man inte räknar långa, klagofyllda blogginlägg. Men det gör mig glad. Hon gör mig glad.

Klockan är tio och jag är ensam uppe. Mina föräldrar var båda två så trötta att de slocknade för en halvtimma sedan och min lillebror är som vanligt inte hemma, han hade pokerkväll inplanerad. Min hjärna registrerar att jag är ensam med ett fullt utrustat kök och tänker "perfekt läge för en hetsätning". Som att jag skulle VILJA äta massa kalorier och sedan göra mig av med dem. Nej, jag hatar det, men vid varje tillfälle som ges känns det som att det är det enda som räknas, som att det enda jag lever för är de där minutrarna jag trycker i mig mat och kastar upp den. Samtidigt kan jag inte sluta oroa mig över min vikt, speciellt inte nu när jag har kravet på mig att hålla den uppe. Ena sidan av mig vill fortfarande se mig försvinna, saknar att känna efter det mjuka men bara känna hårt, hårt, hårt. Ben istället för fett. Andra sidan vill kämpa för att bli frisk men förhandlar hela tiden med ätstörningen. "Om jag äter efter matlistan idag så kan jag skippa mjölken till maten imorgon." "Om jag dricker två näringsdrycker idag så kan jag hoppa över den tredje, jag går ju ändå upp i vikt, bara lite långsammare." Det är som att jag inte KAN låta friskheten ta över fullständigt, jag är LIVRÄDD för att inte vara sjuk längre, att vara normalviktig betyder att jag inte är bäst på att vara ätstörd längre, och det betyder också att jag är en i mängden. Hemska tanke...

Jag såg just "Huset vid sjön" Med Keanu (stenansiktet) Reeves och Sandra Bullock och den var en liten söt historia om två personer från två olika år som blir kära i varandra.

Jag vill också vara kär. Nu. Jag vill ha någon som tar hand om mig, som tycker om mig, som hjälper mig igenom alla de dagar jag helst av allt bara vill bort från allt. När jag klagar vill jag ha någon som lyssnar och när jag gråter vill jag ha någon som tröstar. Inte någon som förstår, nej, jag tror fortfarande inte att man kan förstå vad som rör sig inne i mitt huvud om man inte varit där själv. Men någon som låter mig vara den jag är och som kan få mig att förstå att jag är värd precis lika mycket som alla andra, oavsett vad vågen säger.

Denna andra person finns redan i mitt liv egentligen. Han sitter på andra sidan atlanten och är villig att göra vad som helst för min skull. Men jag är självisk och illojal och vill ha någon HÄR. Fysiskt. Min (ex)pojkvän kan inte röra vid mig, kan inte hålla om mig eller smyga in sin hand i min. Många, många mil skiljer oss åt och jag börjar känna hur det tynger ner oss. Hur vårt förhållande börjar krakelera.

Men det är väl bäst så. Även om han säger annorlunda vidhåller jag att jag är alldeles för jobbig, tråkig och ÄCKLIG för att älskas. Dessutom är jag egoistisk som få och tar precis det jag själv vill ha, utan att någonsin ge tillbaka. Det kanske inte märks till en början men det sipprar in efter ett tag och jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det. För jag måste ändra på mig, jag vet det, inte BARA fysiskt. Ja, min vikt måste upp, men jag måste också skaffa mig något slags självförtroende. Jag måste låta mig själv ta plats och sluta stryka alla medhårs. Och mest av allt måste jag sluta hata mig själv.

55

Övningskörde idag för tredje gången och är helt utmattad nu efteråt, man måste ju vara på helspänn hela tiden! Okej, jag hade redan förstått att det inte är lätt att köra bil, annars skulle jag inte dragit på det så länge, men jag hoppades nog på att jag skulle tycka det var lite roligare än vad jag gör. Mest oroar jag mig för allting som jag kan råka göra utav misstag eller göra med någon annan. Man har ju ett sådant ansvar när man kör! En bil kan åsamka stor skada och jag vill helst inte spendera resten av mina dagar med ett liv på mitt samvete.

Fast lite kul var det i alla fall. Jag fick blinka ^^

Har skaffat mig en fläkt nu när jag är så himla varm hela tiden. Den låter som ett helt tåg men svalare är det! Nu kan jag inte skylla sömnproblemen på värmen...

Gjorde kvällen till en spa-kväll med ansiktsmask som luktade choklad och body lotion som luktade Naomi Campbell (det är i alla fall hennes namn på tuben). Känner mig ganska stabil. Har ätit, men inte för mycket eller för lite. Efter lunchen hade jag en dust med ätstörningen som tyckte att jag ätit för mycket ärtsoppa men pappa drog med mig ut i bilen och jag kom på andra tankar. Middagen gick över förväntan bra, fylld paprika direkt från grillen! Nam nam. Var till och med en duktig flicka och tog mina näringsdrycker som jag skulle. Jag både ser fram emot och är livrädd för att bli av med dem. Det betyder ju att jag ligger på en normal vikt, ve och fasa! Men jag har druckigt dem länge nu och är ganska så trött på dem. Choklad går fortfarande bra (nähä) men jag vägrar att dricka vanilj (som var min favorit!) eller jordgubb. Jag kommer ALDRIG kunna dricka en vaniljmilkshake igen, den smaken är för evigt förstörd!

Nu ser jag fram mot Cinderella Man som börjar om några minuter...

54

Håller på att smälta bort, herregud vad VARM man kan vara! jag är inte van vid det, jag var alltid den som alltid var kall, oavsett hur många grader det var. Vi spenderade tre veckor i Egypten utan att jag NÅGONSIN tog av mig mina långärmade tröjor. Det var i och för sig inte bara för att hålla värmen även då det var den främsta anledningen, det var också för att jag hade ärr som jag inte ville att mina föräldrar skulle se. Nu vet de om vad jag gjort och ärren har bleknat lite, så nu kan jag kavla upp ärmarna utan att oroa mig för deras skull.

Det är jobbigt att vara varm. Jag borde väl tycka att det är bra, att det är ett friskhetstecken att kroppen kommer igång och kan hålla värmen själv. Men det betyder också att jag ätit nog, att jag fått i mig en bra mängd kalorier - kanske för många. Det är lördag och godisdag, och som vanligt så ångrar jag att jag åt de där lockande chokladbitarna. Men de var ju så goda! Och inte hade jag vettet att hälla ut mina näringsdrycker heller, så jag har fått i mig långt fler kalorier än jag behöver.

Men det är ju BRA eller hur? Jag har inte hetsätit, inte vräkt i mig utan ätit en kontrollerad mängd och njutit av det. Visst hade jag på känn att jag skulle må dåligt över det efteråt, det gör jag ju alltid, men det var egentligen inget att må dåligt över. Mina föräldrar gjorde ju samma sak och de sitter lugnt där nere i soffan och har inte en tanke på att göra sig av med det de fått i sig. Inte heller sitter de och analyserar hur mycket de kan ha gått upp efter dagens mål eller sitter och känner efter hur de växer när fettet lägger sig runt magen. Det är bara i MITT huvud allt det där finns, i MINA ögon jag är så grotesk. Jag ÄR värd att få äta något gott då och då.

Mamma och jag tog en kvällspromenad för att svalka av oss lite och vi hörde musik, skratt och folk som roade sig. Jag känner mig så distanserad, så avskärmad från resten av världen. När andra har roligt sitter jag hemma och ser film efter film efter film för att få tiden att gå, när andra äter för att leva lever jag för att äta, eller inte äta. Jag VILL ändra på det, kanske inte helt, jag ser gärna film då och då, men jag vill få ut något mer av mitt liv. Jag menar, det är lördagskväll, min lillebror är ute och festar, de flesta i min ålder likaså, men inte jag. Aldrig jag.

kommer så väl ihåg en gång i USA, en vanlig skoldag då jag var lite extra deprimerad.

Mitt självskadebeteende var under den här tiden ganska utbrett, jag skar för att känna, för att inte känna, för att överföra min inre smärta till mitt yttre, för att må bättre, för att inte må sämre, för att jag förtjänade det. Det fanns tusen och en anledningar. Men jag gjorde det inte under dagen, inte runt andra människor. Det var något jag gjorde i hemlighet, hemma, på kvällen när ingen annan såg.

Den här dagen var dock annorlunda. Troligen inte för någon annan, men för mig. Överallt såg jag leende människor, jag såg glädje och värme, och jag kände hur HEMSK och TRÅKIG jag var som inte kunde ta tag i mig själv, som inte tog del av allt det roliga.

Jag hade varit förutseende nog att packa ner ett rakblad. Medan en grupp tjejer viskade och skrattade utanför toaletterna satt jag där inne och skar. Jag kunde inte få det att blöda mycket nog, jag var arg på mig själv för att jag inte ens kunde skada mig själv ordentligt. Och skratten förföljde mig, påminde mig om hur utanför jag var.

Och jag VILLE inte ha det så längre. Efteråt gick jag direkt upp till min psykolog och fick en akuttid. Efter det lovade jag mig själv att förändras.

Jag har kommit långt sen den dagen, jag har inte skurit mig själv mer än någon enstaka gång under det senaste året. Impulserna finns där ofta, ofta, men jag tänker inte låta dem ta över längre. Nu är det istället ätstörningen som tar upp all tid, som jag måste jobba på att ignorera precis som självskadeimpulserna.

Ibland måste jag påminna mig själv om att jag HAR blivit bättre, det är så lätt att bara se det negativa, bakslagen, misslyckandena. Att inte skära är en STOR bedrift, och att äta regelbundet är det också, även om det inte fungerar till 100%.

Förhoppningsvis kommer jag en dag få vara med och skratta istället för att stå utanför och avundsjukt avskärma mig själv. Förhoppningsvis kan jag ha roligt på riktigt. Jag vill ha ett liv.