fredag 31 juli 2009

60

Gick och lade mig igår helt övertygad om att jag skulle börja dagen idag med en enorm hetsätning. Jag kände att jag inte orkade stå emot längre, och jag visste att ingen annan skulle vara uppe som kunde hindra mig från att kräkas. Men när jag vaknade i morse, när jag gick ner till köket och mekaniskt började ta ut juicen och mjölken ändrade jag mig helt plötsligt.

"varför ska jag sitta här och trycka i mig mat jag inte smakar på bara för att jag är ensam? Jag ÄR värd att äta och behålla en sund frukost som är bra för mig"

resonerade jag inte, men nu i efterhand så skulle det ha kunnat låta så. Nu var det mer:

"jag VILL inte hetsäta, jag VILL inte kräkas, jag vill bara få frukosten överstökad och gå och lägga mig igen."

Jag vet ju egentligen att om jag inte får i mig frukosten och sedan följer matlistan jag har blivit tilldelad så är dagen förstörd. Jag måste äta efter ett visst mönster och med jämna mellanrum, annars blir suget för stort att ge efter för ätstörningen och antingen överäta eller inte äta alls. Alla ätstörningstankar blir så svåra att ignorera när maten inte går som den ska.
Det blev frukost i alla fall, och helt enligt matlistan. Till och med näringsdryck! Ja, jag är stolt över mig själv.

Tog med mig pappa ut för att äta lunch och vi hamnade på en asiatisk restaurang. Vanligtvis har jag det knepigt att få pappa att äta kinesiskt med mig, men idag fanns det både revben och potatis på buffébordet så han var mer än nöjd. Själv tog jag för mig av de wokade grönsakerna, riset och sushin, och jag är så här i efterhand mer än nöjd med min lunch. Jag tycker till och med att jag klarade av att njuta av maten, vilket verkligen säger mycket, jag jobbar hårt på att lära mig njuta av varje måltid jag intar.


Kvällen spenderades ihop med mina föräldrar och två filmer som jag kunde varit utan. The Wrestler var inte i min smak, vi valde att stänga av efter en halvtimma. Den var helt enkelt inte engagerande nog, även om skådespeleriet var bra. Vi bytte till lavendelflickorna, vilken jag inte heller lyckades tycka om. Men mamma myste, vilket är viktigt för mig...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar