45

Livet känns allt annat än roligt just nu. Var hos min psykolog idag och blev alltså vägd vilket var en total katastrof.

Eller egentligen inte. Psykologen grattade och var själaglad, det hade ju gått åt rätt håll! Och inte lite heller! Det betyder ju att maten fungerat!

Och jo, det gör det. Jag höll mitt löfte till mig själv och har inte kräkts eller fifflat med maten på hela veckan. Det belönades idag med 5 kilo extra på vågen. 44! Det är värre än jag någonsin kunnat tro, hur kan fyra dagars normalt ätade göra en så stor viktskillnad? Det är inte att det inte syns, för jag har världens största mage (kallar den envist för gravidmage även fast alla suckar bort det) men jag hade ändå inte kunnat tro att jag gått upp så mycket. Det är som en mardröm, och jag vet inte hur jag ska orka fortsätta, speciellt inte nu när min psykolog tar semester och lämnar mig åt mitt öde till i augusti.

Mamma förstår inte min ilska, hon tycker att jag borde vara glad att jag äntligen gått upp lite och det finns väl någon liten fiber i min kropp som säger "bra jobbat, du går åt rätt håll! Allt kommer kännas bättre när nyheten smält och målvikten nåtts". Men resten av mig protesterar högljutt och kan inte tänka på annat än fet mage, feta armar, feta lår, fet allting. Jag är väldigt orolig för att viktökningen inte ska avstanna. Fem kilo på en vecka, fem kilo nästa, fem efter det... På fem veckor skulle jag då väga 70 kilo! Allvarligt talat tror jag inte att jag skulle kunna leva med det...

Men jag vet ju egentligen att det inte fungerar så. Att mycket av vikten jag lagt på mig är vattenvikt och svullnad, att min kropp jobbar på att stabilisera sig. Jag FÅR inte backa nu, börja trixa med maten igen, då kastar jag bort de små framsteg jag lyckats göra hittills.

Jag måste våga nu, mer än någonsin innan. Våga gå emot alla de där tankarna som skriker "sluta ät, jävla äckel" och lyssna på alla runt omkring som säger motsatsen. Våga leva, efter så många år i gränslandet mellan liv och död.

Missade bussen idag när jag skulle ta mig ner till Kalmar (jag var den där losern som springer efter bussen men inte hinner ikapp den, sen svänger runt och låtsas att det inte aaaaalls var den bussen jag skulle med) så lillebror passade på att övningsköra mig ner till Kalmar. Efter ett intensivt möte med min psykolog intog vi lunch på 4-kök. Efter "viktfiaskot" vågade jag inte äta någonting annat än en sallad, men jag fick i alla fall i mig någonting och behöll det också.

Önskar bara att jag kunde tänka på något annat än min vikt just nu, för jag känner mig så ytlig när det är det enda jag har i huvudet. Jag vet ju att det finns så mycket som ligger bakom min anorexi, saker som är långt från ytliga, men det gör inte att jag känner mig dum för att jag är så fast i min viktmani.

Och så irriterar det mig att jag är så fokuserad och kämpar så mycket med någonting som så många gör utan att ens tänka efter. För många går det på automatik, att ge kroppen vad den behöver. De behöver bara lyssna på sig själva och äta när de är hungriga, sluta när det är mätta. Det behöver inte vara svårare än så, behöver inte innebära all den ångest och oro som jag förknippar det med.

Varför kan inte jag när så många andra tar det för givet?