42

Andra dagen av mitt nya liv och motivationen sitter fortfarande i. Har dock börjat dra öronen åt mig och frågar mig själv varför jag kämpar varje gång jag ser min enorma mage i spegeln. Det har gått upp för mig att jag nu strävar efter ett liv där jag aldrig någonsin kommer vara "tom" eller "ren" eftersom de adjektiven inte beskriver en fungerande själ i en fungerande kropp. Varje gång jag ätit känns det som att jag rör mig i sirap och alla organ tynger ner mig och gör mig slö och likgiltig. Naturligtvis är det ätstörningstankar och borde bannlysas, men känslan av att vara smutsig sitter i konstant eftersom varje måltid styrker den känslan. Det är fruktansvärt obehagligt att gå emot alla de "logiska" tankarna som dyker upp i mitt huvud titt som tätt, jag längtar efter att få vika mig och ge efter för impulserna. Kommer jag aldrig mer få ta den bekväma vägen?

Kanske, kanske inte, men just nu är den förbjuden!

Efter att inte ha klarat av att läsa på ett tag (ibland fungerar det som distraktion men ofta flyger tankarna iväg när jag sätter mig ner med en bok och vips har jag börjat fundera ut hur jag bäst ska kunna gömma mackan vid nästa mellanmål) plockade jag upp en av böckerna jag lånade vid mitt förra bibliotekbesök och den verkar väldigt lovande. "Hungerspelen" heter den, och den har INGENTING att göra med ätstörningar eller självsvält, även om titeln antyder något annat.

Åt pizza ikväll och trots att jag beställde min utan ost känner jag mig otroligt äcklig. Macdonalds igår, pizza idag. Och jag försöker övertyga mig själv om att det går att vara smal OCH äta. Kan det verkligen vara så? Med min diet? Jag vet att jag inte behöver fundera i de banorna eftersom jag kämpar med att gå upp i vikt i vilket fall som helst, men än en gång - det KÄNNS som att jag gör så många fel. Att gå ner i vikt = bra, att gå upp = dåligt. Eller ja... Tvärtom var det ja,

gå UPP i vikt = bra
gå NER i vikt = dåligt

Efter pizzan blev det riktigt jobbigt då tankarna med full kraft satte igång. Försökte koncentrera mig på ett Sopranosavsnitt men allt jag såg framför ögonen var det berg av mat som jag satt i mig och hur jag sväller upp till oigenkännlighet. Sedan kom de gamla välbekanta panikkänslorna och svårigheten att andas - det känns som att maten lägger sig i vägen för lungorna och tar upp för mycket plats. Men det är bara att kämpa på och andas vidare, allt det där sitter ju i mitt huvud och inte i min kropp. Jag ska ta mig igenom den här veckan, det är något som säger mig att det är nu eller aldrig. Dags att ta tag i mitt liv, dags att KÄMPA!