40

Fick precis reda på att tjejen (det får henne att låta så ung...kvinnan? För gammalt. Damen? Antikt. Flickan? Perverst.) som min (ex)pojkvän var otrogen mot mig med i vintras är med barn. Inte med honom, nej, nej, med någon annan, men ändå. Samma person som såg till att mitt (vårt) förhållande kraschlandade är nu inte längre fair play.

Vad har den här informationen med mig att göra?

Inget alls. Zip. Nada. Jag har aldrig träffat människan (där har vi det!) och kommer troligtvis aldrig göra det. Jag har inget otalt med henne, det är inte hennes fel att den hon låg med redan hade en flickvän, och jag hyser därför inget agg. Tråkigt att det hände,ja, är jag sårad? Definitivt. Men inte på grund av Henne.

Varför gör det mig då så löjligt glad?

Enkelt. Min pojkvän vill inte ha barn. Han vill ha barn lika lite som jag vill det (det vill säga; det känns som att jag aldrig någonsin kommer vilja ta i ett med tång, men om ett par år kommer detsäkert låta annorlunda) och han kommer nu ABSOLUT inte göra om misstaget igen med samma person. Nu är hon inte längre en bricka i spelet.

Inte för att jag trodde att de fortfarande höll ihop. Nej, jag vet att den gången de låg med varandra var ett misstag, det tog mig en stund att smälta chocken över att det hade hänt men ända sedan dess har jag förstått att han inte menade något med det och det bara hände.

Men någonting inom mig säger "bara hände?" Ett samlag behöver mycket mer än en kuk och en fitta, pump, pump, AAAH, slut. Någonting måste ha hänt som ledde till att hon hamnade i hans lägenhet, i hans säng, i hans famn och det måste ha saknats något från mitt håll för att han skulle ge sig ut och leta upp en annan.

Jag tror att det är det gör mest ont. Jag VET att jag inte är världens underbaraste person. Tvärtom, jag är riktigt jävlig, och jag inte har lärt mig att tycka om mig själv än. Men Han var det lilla kornet hos mig som motbevisade mina teser. Han berättade för mig hur underbar jag var och kanske, kanske jag trodde honom i någon sekund. Under den sekunden kände jag mig älskad. Så vad gjorde jag för fel? Älskade jag honom för lite, eller för mycket? Var jag verkligen så otillräcklig att han inte kunde nöja sig med bara mig? Var det för det stora avståndet oss emellan, eller hade det hänt ändå, om jag bott närmare?

När han berättade om otroheten reagerade jag först inte alls. Jag klickade upp mejlet som vanligt (ja, han skrev ner bekännelsen. Antar att han inte vågade ringa), läste det som vanligt, klickade ner det som vanligt, stängde av datorn som vanligt. Det tog en stund för meddelandet att sjunka in. Men sedan förstod jag. Jag kunde inte förlåta.

Nu hade allting förändrats.

Inte längre ett "vi", utan ett "jag" och ett "han". Aldrig mer hans arm runt min midja, hans hand mot min nacke, hans andedräkt mot mitt öra. Aldrig mera långa brev nerstoppade i fickan eller korta mejl lästa i min ensamhet. Aldrig hans röst, hans ord, hans själ.

Jag har tolererat mycket och inte låtsats om ännu mer. Jag förlät de misstag han gjorde, höll med i hans ursäkter och hans beskyllningar. De gånger han höll lite för hårt eller tog lite för mycket glömdes bort. jag älskade honom ju. Det låter patetiskt, jag vet, och jag känner mig som en stereotyp när jag tänker på det, men till och med efter att han tvingat sig på mig höll jag fast vid honom. Och även när han sa att det var mitt fel trodde jag honom.

Klart det var mitt fel. Jag ville inte tillräckligt ofta, var inte tillräckligt bra. Var inte tillräcklig, helt enkelt.

Var det så med otroheten också?


Nu vet jag inte riktigt var vi står. Sunda förnuftet säger "glöm honom", men hjärtat håller inte med.

Jag håller inte med...