53

Skapade idag ett quiz (en quiz?) om mig på facebook och jag kom underfund med hur dåligt jag känner mig själv. Egentligen. Jag menar, jag kan svara på basic saker som mitt namn (annars vore jag illa ute) och lite mer avancerade frågor som mina betyg i skolan och vilken hårfärg jag föredrar men när man kommer till karaktärsbyggande saker som vilken film som är min favorit och vad jag tycker om för musik så är allting bara...tomt. Jag har aldrig riktigt gett mig själv tillåtelse att tycka och tänka själv, alltid ska jag hitta det alternativ som ANDRA håller med om eller stöttar. jag vill absolut inte påstå att jag är en sådan person som vänder kappan efter vinden och säger vad jag tror andra vill höra men jag vill helt enkelt inte att någon ska bli sårad eller arg för att jag inte tycker som de gör. Istället säger jag vad som känns rätt för stunden, men är det så jag tycker egentligen? Jag vet inte.

Annars har dagen varit riktigt slö, been there, done that, har inte riktigt orkat ta tag i någonting. Känner mig inte så nöjd med matintaget idag, mest för att det känns som jag ätit på tok för mycket (men jag tycker faktiskt om halloumi. Jag gör det! Och jag tänker SÄGA det också, fast min ätstörning skriker nej, nej, nej, du får inte TYCKA om någonting!) men jag försöker att resonera bort det med ett mantra: Jag har ätit efter matlistan, jag kommer inte bli tjock, jag ger kroppen det den behöver.

Träffade mitt ex mamma idag och hon kände inte igen mig. Lite pinsamt var det, jag gick fram och kramade henne och hon presenterade mig för sin pappa som: Lennart och Kerstins dotter. Jag vet inte hur väl du känner mig men jag kan säga att mina föräldrar INTE heter Lennart och Kerstin. Inte ens i närheten. Efter att jag nekat trillade poletten ner och hon tittade forskande på mig. Sedan sa hon: du har förändrats. Jag vet inte hur jag ska tolka det, menar hon det positivt eller negativt? Min första impuls är att tänka att hon tycker jag ser förfärlig ut, men jag vet inte om det är en logisk tanke eller en ätstörningsidé. Åh, vad jobbigt det är att jag måste överanalysera allt hela tiden...

Hade räknat med en mysig helkväll framför TVn och det blev det väl också men filmen vi tänkt se blev inte *host* nerladdad *harkel* hyrd så istället blev det mamma mia igen, för greklandsstämningen och för att den är så sockersöt. Lite påfrestande tillrättalagd ibland, men vem blir inte patriotisk av att se kändisar som Meryl Streep sjunga Abba?

Det påminner mig om min lärare i Shakespeare på GVSU. Han var en sådan där okonventionell lärare som svor minst en gång i varje mening och älskade att dra dekokter från sitt eget liv. Han frågade mig en gång om jag sett mamma mia filmen och just då hade jag faktiskt inte sett den så jag svarade sanningsenligt nej. Han sa "bra, den FUCKING suger. Men du måste ju gilla den eftersom du är svensk!" Och lite så är det, jag gillar den, men vet inte om jag skulle tyckt hälften så mycket om den om den inte varit så sverigeinfluerad...