Fick idag äntligen tillfälle att fika med en gammal (umm, nej, hon är ung men gammal som i "kände henne för några år sedan") vän efter en del misslyckade försök. Att hon fortfarande vill ha något att göra med mig överraskar mig fortfarande, jag har inte mycket att erbjuda om man inte räknar långa, klagofyllda blogginlägg. Men det gör mig glad. Hon gör mig glad.
Klockan är tio och jag är ensam uppe. Mina föräldrar var båda två så trötta att de slocknade för en halvtimma sedan och min lillebror är som vanligt inte hemma, han hade pokerkväll inplanerad. Min hjärna registrerar att jag är ensam med ett fullt utrustat kök och tänker "perfekt läge för en hetsätning". Som att jag skulle VILJA äta massa kalorier och sedan göra mig av med dem. Nej, jag hatar det, men vid varje tillfälle som ges känns det som att det är det enda som räknas, som att det enda jag lever för är de där minutrarna jag trycker i mig mat och kastar upp den. Samtidigt kan jag inte sluta oroa mig över min vikt, speciellt inte nu när jag har kravet på mig att hålla den uppe. Ena sidan av mig vill fortfarande se mig försvinna, saknar att känna efter det mjuka men bara känna hårt, hårt, hårt. Ben istället för fett. Andra sidan vill kämpa för att bli frisk men förhandlar hela tiden med ätstörningen. "Om jag äter efter matlistan idag så kan jag skippa mjölken till maten imorgon." "Om jag dricker två näringsdrycker idag så kan jag hoppa över den tredje, jag går ju ändå upp i vikt, bara lite långsammare." Det är som att jag inte KAN låta friskheten ta över fullständigt, jag är LIVRÄDD för att inte vara sjuk längre, att vara normalviktig betyder att jag inte är bäst på att vara ätstörd längre, och det betyder också att jag är en i mängden. Hemska tanke...
Jag såg just "Huset vid sjön" Med Keanu (stenansiktet) Reeves och Sandra Bullock och den var en liten söt historia om två personer från två olika år som blir kära i varandra.
Jag vill också vara kär. Nu. Jag vill ha någon som tar hand om mig, som tycker om mig, som hjälper mig igenom alla de dagar jag helst av allt bara vill bort från allt. När jag klagar vill jag ha någon som lyssnar och när jag gråter vill jag ha någon som tröstar. Inte någon som förstår, nej, jag tror fortfarande inte att man kan förstå vad som rör sig inne i mitt huvud om man inte varit där själv. Men någon som låter mig vara den jag är och som kan få mig att förstå att jag är värd precis lika mycket som alla andra, oavsett vad vågen säger.
Denna andra person finns redan i mitt liv egentligen. Han sitter på andra sidan atlanten och är villig att göra vad som helst för min skull. Men jag är självisk och illojal och vill ha någon HÄR. Fysiskt. Min (ex)pojkvän kan inte röra vid mig, kan inte hålla om mig eller smyga in sin hand i min. Många, många mil skiljer oss åt och jag börjar känna hur det tynger ner oss. Hur vårt förhållande börjar krakelera.
Men det är väl bäst så. Även om han säger annorlunda vidhåller jag att jag är alldeles för jobbig, tråkig och ÄCKLIG för att älskas. Dessutom är jag egoistisk som få och tar precis det jag själv vill ha, utan att någonsin ge tillbaka. Det kanske inte märks till en början men det sipprar in efter ett tag och jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det. För jag måste ändra på mig, jag vet det, inte BARA fysiskt. Ja, min vikt måste upp, men jag måste också skaffa mig något slags självförtroende. Jag måste låta mig själv ta plats och sluta stryka alla medhårs. Och mest av allt måste jag sluta hata mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar