37

Tog bussen ner till Kalmar idag för att det var dags för ett psykologbesök igen. Vägningen blev avklarad först. Ett kilo upp. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller rättare sagt jag borde skratta, men gråter.

Samtalet med min psykolog efteråt var mycket givande faktiskt, vi diskuterade mina hetsätningsattacker och varför jag inte verkar kunna bli av med dem, med suget, fast jag äter "normalt". Han var av den åsikten att jag hade någonting som var mitt eget, min alldeles egna lilla hemlighet, och detta kan ingen ta ifrån mig. Så många människor försöker ideligen berätta för mig vad jag ska tänka och hur jag ska känna, vad jag ska göra, och jag är rädd för att tappa bort även den här sista lilla biten som ingen en så länge rår på.

Det låter rimligt, med tanke på att jag fortfarande är fruktansvärt rädd för att "bli frisk"och inte länge ha anorexin att falla tillbaka på. Jag känner mig som en så tom och ihålig person, allt jag har är ätstärningen och nu ska den också tas ifrån mig. Jag måste hitta något att fylla mig själv med, något som kan ta över där min sjukdom slutar.

Något som folk ofta säger till mig är "oroa dig inte, du är inte ensam" precis som att det skulle trösta mig att höra att det finns andra i samma situation. Det gör det inte. Inte det minsta. Tvärtom. Dels tycker jag fruktansvärt synd om de tjejer (jag säger tjejer, vi är ju ändå majoriteten av fallen) som har hamnat där jag är. Att må dåligt varje sekund av varje dag, att inte stå ut med sig själv, är inget jag önskar att någon ska behöva gå igenom. Men mest är det ändå ett själviskt skäl bakom min önskan om andras friskhet. Jag vill vara unik. Jag vill ha något som gör mig speciell, och detta något har blivit min ätstörning. Det är därför jag strävar så mycket efter att vara den "bästa" anorektikern, för just nu är jag bara en i mängden, ochinuti mitt huvud formligen skriker jag "SE MIG". Jag känner mig så... överflödig. Det gäller nu för mig att börja tro på att jag är värd någonting i mig själv och att jag inte behöver bevisa någonting för någon.

Jag uttryckte min längtan att få gå ner lite till, att få bli lite "sjukare" innan jag botas, och han bara skakade på huvudet.

- så 34 kilo är inte litet nog?
Nej. Inte alls. Inte på långa vägar.

-Sond och inläggningar bevisar inte att du varit tillräckligt sjuk?
När du uttrycker det på det sättet...

-Om du hade cancer och var på bättringsvägen skulle du ju inte sitta och sörja att du inte fick en tillräckligt sällsynt eller tillräckligt allvarlig sorts cancer, eller hur?
...

Så sant, så sant.

Efter samtalet gick jag till 4-kök med min nyfunna motivation och beställde getosttoast med sallad. Glömde säga till om att plocka bort russinen *rynkar på näsan* men det förstörde inte rätten på något sätt.

Åkte sedan och handlade med mamma, och efter att ha gjort en paj och ätit jordgubbar (10 kronor litern! Seriöst!) hamnade vi framför morden i midsomer.

Ska nu aktivt jobba på att trycka bort ångesten som knackar på. Grädde på jordgubbarna?! Vilket äckel du är.

Att det aldrig kan vara tyst.