39

Igår var mamma och jag ensamma hemma.

Ajaj.

Det gick bra till en början, klarade av frukost och mellanmål. Sedan satte jag mig för att titta på en film - Tracey med Ellen Page (hon från Juno).

Ajajaj.

Det visade sig vara en ganska... deprimerande film. På ett ganska nyskapande och annorlunda sätt berättas historien om Tracey och hennes bror Sonny genom flera filmspår som visas samtidigt. Alla dessa filmklipp är ganska mörka och osammanhängande. Innan jag hunnit få något riktigt grepp om handlingen dundrade mamma in bakom mig.

Uppenbarligen tittar jag bara på "skitfilmer" som "triggar" och gör mig "ännu mer deprimerad". Mamma grät konstant i sådär en halvtimma medan jag, arg som ett bi , försökte förklara att det finns olika sorters filmsmak och jag faktiskt tycker om det mesta som spelas in, och drama råkar vara min favoritgenre.

Jag lyckades inte jättebra med min övertalning men det trodde jag väl inte heller, när mamma bestämt sig för något är det svårt att ändra på. Nu hör dramafilmer ihop med min sjukdom, precis som att jag är vegetarian och gillar svart. Och visst kan anorexin ha influerat mig i dessa frågor genom åren, men jag tror helt ärligt att min preferens för dramafilmer kommer finnas kvar hela mitt liv, oavsett om ätstörningen finns där eller inte.

Detta gick in i mammas ena öra, och ut i det andra. Jag ringde pappa och krävde att han skulle komma hem. Lyckades inte med det, men han fick mig i alla fall att stänga av filmen och ta med mamma för att hyra en ny. Något glatt. Med hundar.

Det blev Hundpensionatet. Och jag försökte verkligen, jag lovar, jag VILLE verkligen tycka om den men... det gick liksom inte när storyn är totalt orealistisk, amerikanskt påklistrad och gulligt puttinuttig på samma gång. Mamma älskade den.

Andi och Bruce har mist sina föräldrar och bor hemma hos fosterföräldrar tills de hittar några som vill adoptera dem. De har varit på många ställen och nu är det sista chansen innan de adopteras bort separat. De har en hund, Friday, men i hemlighet, eftersom chanserna att bli bortadopterade tillsammans MED hund är nästan obefintliga. Efter att Friday försvunnit och barnen fått tömma sina fickor för att lösa ut honom från de hemska hundfångarna förstår de att de måste hitta ett ställe där de kan hålla honom säker. Och ett tomt hotell ligger väldigt lägligt i närheten.

Nej, det blir inte bättre än så.

Filmen vill väl och har många söta scener (hundar och deras trick går alltid hem) men annars är den bara en shablonmall med sötsliskig handling och ett uppenbart, urtråkigt slut. Skådespelarna är i alla fall okej, så betyget blir 2/5.

Efter hundpensionatet bytte vi snabbt till nästa film jag lyckats få mamma att hyra - Taken. snacka om kontraster! Där Hundpensionatet var gullig och söt är Taken rå och våldsam. yes ^^

Själva storyn är ganska banal - Pappa Bryan släpper motvilligt iväg sin dotter och hennes kompis till Paris. Där får han genom mobiltelefonen höra hur de båda blir bortrövade, för att säljas. Det visar sig dock att Bryan har vissa "färdigheter" som människohandlarna inte räknat med.

Mycket action, lite hjärna kan man nog sammanfatta den med. Om man tycker om James Bondfilmerna och inte bryr sig så mycket om stora, gapande plot holes så var den riktigt sevärd. 3/5.

Taken var slut fem i nio så det var bara att slå över på sexan och se nästa film, King Kong. Ja, det var nyversionen och nej, jag har aldrig sett den.

Den var längre än jag trodde och slutade inte förrän 00.40 men det var ändå värt att se den. Mycket underhållande, om än lite för utdragen, den hade bara blivit bättre av kortare scener. 4/5.