34

Lite filmrecensioner.

The Dutchess såg jag i förrgår, och njöt av de praktfulla kläderna och detaljrikedomen. Visst, det var säkert fruktansvärt att leva som kvinna på den tiden och tvingas i den ena korsetten tajtare än den andra, men rent estetiskt sett så var modet väldigt vackert.

Filmen utspelar sig i England, där Keira Knightley (nähä, säkert? Spelar HON i ett kostymdrama? Det trodde jag aaaaaldrig) har rollen som Georgiana. Hon blir bortgift som ung med Ralph Fiennes rollfigur, en torr greve som hon desperat försöker känna något för. Georgiana tror på kärleken, tror på lyckliga slut, men verkligheten gör sig bryskt till känna och åren går utan att hon blir något lyckligare...

Det är ett tragiskt porträtt som visas, men trovärdigt (det sägs att historien är sanningsbaserad, och det tror jag absolut på) och skådespeleriet är superbt. Tyvärr är själva historien ganska trögflytande och det händer inte så mycket, vilket gör den aning långtråkig, fast den bara är lite under två timmar lång. Det är ändå en sevärd film, jag skulle ge den 3 av 5.

Igår såg jag Seven Pounds med Will Smith. Han spelar Ben Thomas, en man som efter en bilolycka är mycket deprimerad och i första scenen får vi höra honom ringa ett SOS-samtal där han informerar oss om sitt kommande självmordsförsök. Sedan rullas hans historia upp, och vi får se vad som hänt och hur han handskas med den sista tiden i sitt liv. Han har fått chansen att förändra livet för ett antal människor i hans omgivning, men innan han gör det måste han ta reda på om de förtjänar det.

Will Smith är en underbar skådespelare och han ger sin rollfigur ett djup som berör, men filmen räcker inte för att hålla en gripen rakt igenom. Stundvis är den seg och tråkig, stundvis brilljant, ochden lämnade mig med en splittrad känsla. Många scener är väldigt smöriga, på ett nästan outhärdligt amerikanskt (oj vad politiskt inkorrekt) sätt. Vet ni hur jag menar? Man får se hur tragiskt en person har det, hur han stretar framåt, stark och god, genom svårigheterna som radas upp framför honom. Surprise, surprise, han har ju ett hjärta av guld och allt det där, och i slutet blir han ju så klart belönad och gråter glädjetårar. Svenskar har ofta svårt för sådant, vi vill hellre se mångbottnade karaktärer som både har bra och dåliga sidor. Realistiska porträtt. I den här filmen är allt svart eller vitt.

Den är ändå sevärd. 3/5.

Sist (och minst) såg jag Rosa Pantern 2 igår. Ja, jag skäms, men det var mammas villkor när jag valde ut de andra två filmerna. Jag är förvånad att det blev en tvåa över huvud taget efter att ha settt den första filmen som inte var direkt lysande, men borde kanske inte vara det eftersom den säkert drog in sin beskärda del pengar. Steve Martin och konceptet rosa pantern har den effekten på folk.

I denna film sätter "the tornado" klorna i det ena värdefulla föremålet efter det andra, och detektiver från hela världen samlas för att försöka få tillbaka dem. En av dessa detektiver är självfallet virrpannan Clouseau. Så fort han lämnar Frankrike blir rosa pantern stulen och Clouseau får jobba hårt för att lösa fallet *ironi*

Det finns faktiskt ljusglimtar i detta kompakta mörker av dumhet, en scen här och där roar faktiskt och Aishwarya Rai Bachchan är mycket vacker att vila ögonen på (nej, jag är inte gay, men titta får man!) men annars... Skämten är som bäst mediokra och många gånger försöker man på tok för mycket med ett alldeles för svagt manus. Jag känner mig VÄLDIGT generös och ger den 2/5 för att den faktiskt var bättre än vad jag trodde, och medaljen som knäcker koder är stencool.

Fler filmer kommer när jag sett dem.