43

Känner mig rastlös idag men vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Alla tankar leder förr eller senare tillbaka till utgångsläget, att jag har mat inne i mig och snart ska fylla på igen. Och inte bara idag, det här är en slags evighetssyssla, helst ska jag äta så här varje dag ända tills jag dukar under.

Kroppen kliar, men jag vet inte vad den vill, jag känner känslor jag inte kan namnge och de får mig att känna mig så långt från tom som det går att vara. Min psykolog pratar ofta om min önskan att vara just tom och ser det som en metafor. Det är inte bara mat jag missunnar mig, jag vill helst tömma min kropp på känslor också. Att inte behöva känna någonting gör allting enklare att ta hand om. Jag har alltid ångesten med mig, men om jag koncentrerar mig på den och ingenting annat kan jag nästan övertyga mig själv om att resten inte finns. Då behöver jag inte ta itu med ilskan, ensamheten eller oron, men jag kan heller inte känna positiva känslor som glädje och kärlek. Jag har vant mig vid att aldrig känna någonting mer än det ätstörningen bidrar med, och att nu känna hur andra känslor sipprar in gör mig livrädd.

För jag är livrädd för att bli frisk. Jag har uttryckt oron förut men idag är den så väldigt påtaglig. Vad är jag egentligen utan anorexin? Vem är jag? vad ska jag göra med resten av mitt liv? Jag måste våga ta tag i dessa större frågor när jag inte längre fokuserar på att svälta mig själv, både när det gäller mat och när det gäller känslor.

Vad ska jag göra när definitionen anorektiker inte längre beskriver mig? När jag är normalviktig, äter varje dag, har fått tillbaka min mens och inte längre är paniskt rädd för att väga ett gram mer än dagen innan? Kommer jag fortfarande vara samma tråkiga, platta person och fortsätta leva mitt liv på ett poänglöst sätt eller kommer jag ha styrkan att ändra på det?

En del av mig är stolt att jag har kommit så pass långs som jag gjort, idag är tredje dagen i streck som jag ätit precis det jag ska - varken mer eller mindre - och behållt det. Det låter inte som en mastodontuppgift, men för mig har det varit otänkbart förut. Det har bara hänt när jag blivit tvingad till det, när jag varit inlagd och haft en sond i halsen, och då under massiva protester. Det första jag gjorde när jag släpptes ut från sjukhuset efter en sondvistelse vara att leta upp en toalett och kräkas upp lunchen. Så fast var jag i tänket att maten inte får plats i mig och inte har där att göra. Men det är inte så jag vill spendera resten av mina dagar, jag orkar inte längre planera varje måltid så att jag kan få upp det jag äter så snabbt som möjligt.

Varje gång jag går förbi godisskålen som står på bordet känner jag mig oerhört stark som inte trycker i mig det som finns kvar och sedan gör mig av med det igen. Suget finns där, men jag vet och känner ju att det minskat i styrka nu när jag äter regelbundet. Kroppen är inte lika rädd att jag ska svälta längre, och tillåter mig att hålla mgi till matschemat, utan krav på hetsätning.

Men vad gör jag nu med all tid som blivit över? Att hetsäta tar visserligen inte jättemånga minuter, men det är så mycket knutet till det. Planering, inköp, smygande, smusslande, kräkningar och städning. Nu när jag inte gör något av det finns det plötsligt en hel massa tid att spendera på annat. Men jag har inte många intressen eller ambitioner just nu. Mitt huvud orkar men inte min kropp, den är fortfarande svältfödd och protesterar när jag använder den för mycket. Så kvar sitter jag med alla tankar medan det ända jag gör är äta, behålla det, planera nästa måltid, äta, behålla det etc.

jag ser framför mig hur folk dömer ut mig på grund av min nuvarande livsstil, hur de klagar på hur lat jag är, att jag inte hjälper till mer, gör mer, jobbar eller studerar eller i alla fall planerar att göra det. jag lever helt på mina föräldrars välvilja och känner mig som en blodigel, som suger i sig utan att någonsin ge tillbaka.

Jag känner mig helt enkelt egoistisk, utanför och totalt värdelös.

Och såklart fet, äcklig och smutsig, men det behöver inte sägas, de är nog de känslor som är lättast för mig att identifiera, de finns där mer eller mindre konstant.