30

Var hos min faster idag och träffade för första gången hennes bedårande lilla knyte Chico, 8 veckor. Han var en underbar distraktion, det gjorde att jag kunde hantera såsen och potatisen lite bättre. Nu har ångesten börjat göra sig påmind, men så länge som jag var där var den lite lättare att handskas med.

Det har sagts förut men jag säger det igen: det är konstigt hur fel någonting kan kännas, som i grund och botten är helt rätt. Varje gång jag äter någonting måste jag rättfärdiga det i mitt huvud, säga "Jag äter det här för att det är bra för mig och för att jag behöver det". Jag försöker att acceptera det, jag försöker att vänja mig vid känslan att jag aldrig är tom eller ren men det känns som att jag en dag ska vakna upp och märka att världen börjat snurra igen. Just nu kräver alla att jag ändrar på mitt beteende men IMORGON kommer allt vara som vanligt igen och då betyder inget någonting utom att gå ner i vikt. Ner, ner, ner.

Jag vet att jag inte är överviktig, jag vet att jag inte är äcklig eller tar för mycket plats. Men det känns så.

Och just nu kan jag inte sluta tänka på att jag snart inte når runt min överarm med fingrarna på en hand längre...

Jag idag (i kortärmat *stolt*):