41

Såg på världens mest överhypade film ikväll - låt den rätte komma in. Jag försökte verkligen bli rädd, men inte en rysning kom över mig de dryga två timmarna jag spenderade framför TVn. Det är dock något med filmen som trollbinder mig, och jag tänker absolut leta upp boken nu när jag blivit invigd i John Ajvide lindqvists värld. Sevärd - absolut. Skräckfilm. Absolut inte.

Slog upp ögonen imorse och kände direkt att idag, idag är någonting annorlunda. Motivationen kändes ända ut i fingerspetsarna och jag bestämde mig snabbt för att dagen, ja veckan, ska bli HELT perfekt!

Vänta lite nu, sakta i backarna. Perfekt är ett förbjudet ord nu! Och jag menar det verkligen när jag säger att det är okej om det bara blir 99% rätt. Däremot har jag ambitionen att jag ska kunna gå till min psykolog på torsdag och säga att sedan i måndags har mitt liv varit spyfritt. Visst kommer det bli jobbigt men jag har insett att det är JAG som måste förändras, inget kommer bli annorlunda av att jag fortsätter trilskas.

Efter att ha ätit frukost och mellanmål (OCH två näringsdrycker!) gav sig pappa och jag ut på cykeltur. Runt hela stan bar det, för att lämna tillbaka filmer och posta brev. Det var meningen att vi skulle äta i pastakökets nya lokaler men när vi stod där och läste menyn kände jag ångesten komma krypande. Den smög sig upp för min ryggrad och la sig som ett täcke runt mina tankar.

"pasta med OSTSÅS? Utan grönsaker? Stor portion kolhydrater med massor av fett? Du kommer dallra lika mycket som ostsåsen! Det fattar du väl att du inte kan behålla, ät det och bli äcklig, äcklig, ÄCKLIG."

Jag övertalade pappa att pasta inte var någon bra idé och svor över min egen svaghet när vi gick ut genom dörren. Men kanske var det bra ändå, jag kände verkligen att idag skulle jag inte klara att äta och behålla en sådan svår maträtt. Bättre då att äta någonting som känns säkrare och sedan jobba på modet till nästa gång vi bestämmer oss för pasta.

Det blev macdonalds och grekisk sallad istället. Och ja, jag sneglade på kaloriinnehållet i dressingen men jag föste snabbt undan tanken att äta salladen torr, jag BEHÖVER kalorierna! Bara tanken att vara på macdonalds är lite skrämmande. Det känns lite smutsigt sådär, som om jag inte borde erkänna att jag gått till ett så syndigt ställe. Jag är besudlad. Men herregud, allt jag gjorde var att äta en sallad och ett bröd! Och även om jag valt äta pommesen pappa erbjöd hade det varit okej! Det skulle inte gjort mig smutsigare, äckligare, fetare eller till en sämre människa.

Väl hemma fick jag ett telefonsamtal från USA, det var härlig att att få prata lite engelska igen, och med någon annan än den närmsta familjen. Sedan fick pappa besök av någon som, när han fick höra att jag lider av anorexi, sa att han hade tyckt att jag var "väldigt mager".

Varför får det mig att känna mig stolt och varför gör det mig glad i magen?