50

Såg precis filmen Neverwas tillsammans med mamma och den var lite småsöt sådär, underhållande och tragisk på samma gång. En del av mig känner igen mig inne på den psykiatriska kliniken, och det är väl inte så konstigt eftersom jag spenderat ganska mycket tid inlåst det senaste året.

Min psykolog tycker att det är väldigt intressant att jag ser så många filmer men gör så lite av det som jag ser på film. Då menar han inte att jag ska slänga mig ut för stup eller skjuta folk på öppen gata, nej, mer vardagliga saker som att gå på fest eller bjuda hem folk. Normala saker. Delar av ett vanligt liv. Och han har väl rätt i det att jag mycket hellre ser på när andra lever än låter mig själv göra det. Man kan göra så mycket som är fel när man tillåter sig att leva, och jag tycker inte om att vara fel. Nej, nej, nej, allt ska vara perfekt och vackert och precis rätt, annars faller allt ihop och alla kommer hata mig.

Jag lägger ofta ord i andras mun. jag får för mig att de inte gillar mig, att de tycker jag är konstig, annorlunda, tråkig, irriterande, för seriös, för mycket. Och ofta drar jag mig undan för att de ska slippa umgås med någon som får dem att känna så. jag jobbar hårt på att låta folk få ansvara för sina egna känslor. Jag skapar faktiskt inte andras tankar, det gör de själva. Jag kan influera dem att känna si eller så, men i slutänden är det de själva som bestämmer hur pass mycket något ska få beröra dem. Och det finns säkert en hel del människor som håller med om alla negativa ord jag beskriver mig själv med, just som det säkert finns folk som inte kan förstå varför jag inte kan se mina andra sidor. Jag vet att de finns, men jag har svårt för att tro på dem, och blir rädd för att skrämma bort dem när jag spenderar tid med dem.

"Han tycker INTE jag är jobbig! Då måste jag hålla mig undan så han inte fattar hur irriterande jag faktiskt är. Låt honom ha kvar den där positiva tanken så länge det går, snart är allt förstört!"

Jag vill så gärna vara rolig och vacker och härlig och underbar, alla de där positiva adjektiven som jag älskar att hata för att jag aldrig får känna mig sådan. Min ätstörning skriker åt mig att sluta vara så äckligt narcissistisk, jag borde inte vilja vara perfekt, för jag är inte värd att ens andas ordets stavelser. Jag är inte värd att andas alls, när det finns folk i världen som behöver syret mer än vad jag gör. Mat ska vi inte tala om, det finns så många som hungrar och svälter världen över och här sitter jag och gnäller över att jag fick i mig lite för mycket av köttgrytan till kvällsmål eller gråter för att jag måste dricka näringsdrycker som var goda första gången men inte den femtioelfte.

Det känns som att jag inte är värd att äta.

Det måste jag ändra på. Jag jobbar på att våga ta plats, att ställa mig upp och säga att ja, jag finns och jag VILL det här, KAN det här. jag förtjänar maten jag äter lika mycket som någon annan och jag ÄR VÄRD ETT BÄTTRE LIV än det ätstörningen gett mig.

Jag vill verkligen må bra i både kropp och själ. kanske kommer jag klara att andas en dag och inte känna att jag gör något som är fel. Jag hoppas det. Det gör jag verkligen.