38

Förmiddagen gick väl inte lika bra som jag hoppats, det blev lite för mycket att äta och då kunde jag självklart inte behålla det. Fail. Jag blir så trött på mig själv. Varför kan jag inte bara bestämma mig och sedan hålla fast vid det? Och VARFÖR kan jag inte sluta med det här evinnerliga allt eller inget tänket? Om något inte är bra är det dåligt, om det inte är varmt är det kallt, inte snabbt är det långsamt. Svart eller vitt. Jag måste börja se gråskalan också, det går inte att se livet så som jag gör, där ett misslyckande förstör allt och det kan aldrig fixas igen. Jag ska ju inte räkna misslyckanden utan istället räkna de gånger jag lyckas. Fick jag i mig frukosten? Duktigt! Plus i kanten, guldstjärna och bra jobbat.

Tog bussen till Kalmar för att möta mamma med bilen, sedan bar det av till Öland för att hälsa på pappa och lillebror, som är på bordtennisturnering. De hade kommit till semi-final i dubbeln, grattis, grattis!

Tillsammans gick vi och åt på Mamma Rosa, en italiensk restaurang. Min pasta var medelmåttig. God, men jag hade lika gärna kunnat göra den själv för en bråkdel av priset. Och min cola light kostade mig (*harkel* pappa) 26 kronor. Vatten kostade 5.

Sitter nu och försöker känna mig liiite mätt. Jag har tappat bort de där känslorna någonstans på vägen, hunger och mättnad. Jag skulle kunna äta precis hur lite eller hur mycket som helst, det gör mig ingen skillnad. Okej, jag kanske känner mig orkeslös om jag inte äter och ett sug efter mat har jag ganska konstant men inte hunger i ordets rätta bemärkelse. Och ärligt talat har det varit bra när jag fortfarande kämpade med och inte mot min ätstörning. Att inte känna hunger gjorde det enklare att inte äta, men att inte känna mättnad har också gjort hetsätningsattackerna större och "allvarligare".

Jag är dock ganska rädd för att känna mättnad. Det betyder ju att jag ätit nog med mat för att kroppen ska bli nöjd...

åh hu vad hemskt!

Hade starka impulser att skada mig själv idag efter att ajg avslöjat för min mamma att dagen inte gått så bra. Det kliar i hela kroppen på mig, jag vill bara leta fram ett gammalt rakblad och få det överstökat, få se blodet, känna smärtan. Men jag stålsätter mig. Jag vägrar hamna i den situationen igen.

Jag är värd bättre än så!