57

Gårdagen och idag har varit snarlika, eller i alla fall känns det så. Inombords. Jag önskar att jag kunde kalla mig motiverad, men det vore inte sant. Jo, jag vill bli frisk, det vill jag verkligen, men det är en så lång väg dit! Och jag missar så mycket under tiden! Jag blir inte yngre, dagarna kommer och går, likadana allihop, och snart finns jag inte mer. I alla fall inte som jag är nu. Ung.

Jag är rädd för att bli gammal. Rädd för att se tillbaka på mitt liv och bara se misstag. För just nu är det vad jag är. Ett enda stort misstag.

Spenderade kvällen framför Tvn (som jag aaaaldrig gör annars), tittandes på Almost famous. Det var en av de där filmerna man vill ska fortsätta i en evighet, man vill aldrig att den ska ta slut. Söt, tragisk, lysande och alldeles, alldeles underbar *suck*

Den gjorde inte min åldersnoja bättre. Jag försökte räkna ut hur gammal en av skådespelarna var och upptäckte att hon sannerligen inte kan vara mycket äldre än mig. Men hon har redan gjort så mycket, hon har en karriär, ett liv, hon slänger inte bort sin ungdom på att kräkas. Hoppas jag...

Men allvarligt, det enda jag ser just nu när jag tittar mig omkring är människor i min ålder eller yngre som LEVER. Och jag är inte en del av det. Själv är jag utanför, och jag är rädd att jag aldrig kommer få plats.

Det är så mycket jag vill göra, men när det kommer till kritan väljer jag allt som oftast att stänga in mig i min lilla låda och inte prova på det där nya, främmande. Jag vågar inte, orkar inte, kan inte, ätstörningen är i vägen, eller så går det bra att skylla på den.

Annars har inte mycket hänt. Var modig och ringde CSN om mitt studielån och belönades med lite bra nyheter - pengarna jag lånat behöver i inte bli tillbakalämnade förrän mina studier är slut. Bra, jag har inte pengar till det just nu. Så var jag på apoteket och fick ett intyg så jag kan ta med mig mina mediciner till Cypern. Vill inte riktigt åka fast i tullen för medicinsmuggling.

Förbarmade mig över min stackars arbetande mor och lagade mat ikväll - rårisgratäng. Egentligen har jag lite svårt för ris, man blir så... "mätt" (om man nu kan kalla det det, det är mer en känsla av att vara full av mat) av det, men jag tycker att det är ganska gott.

Nu kom det igen. Ett erkännade. Jag tycker OM någonting. Något SMAKAR bra. Vad jag önskar att jag inte tyckte om någonting, att inget tilltalade mig. Jag känner mig så smutsig när jag säger att jag gillar någonting, det är som att jag därmed går med på att äta upp det och få i mig kalorier som jag inte behöver. Idealet är att vara tom och ren, och om jag äter för att jag tycker det är gott förstör jag det. Då är jag helt plötsligt bara någon som ger efter för frestelsen. Då är jag äcklig.

Ja, jag är medveten om att det är min sjukdom som pratar. Och jag har inte låtit den styra mina HANDLINGAR igår eller idag, men den har fått ta mycket plats i mina TANKAR. Varje gång jag äter blir impulsen att skada mig själv starkare och starkare. Att straffa mig själv. Speciellt när jag njuter av någonting. Det borde jag inte göra. Det är fel. Det gör bara svaga människor.

Men jag ska inte. Förhoppningsvis kan jag göra de där sakerna som jag känner att jag missar nu när jag blir friskare. Och då gäller det att jobba hårt på vägen dit. ÄTA men inte SKADA. Ta hand om mig själv.