36

Spenderade dagen i bilen, först till Borgholm och sedan hem igen. Inte särskilt upphetsande, men bättre än att sitta hemma och räkna minuter.

Stannade på IKEA och åt lunch - "ekologisk pasta med ekologisk tomatsås" (de måste vara väldigt stolta över att de lyckas sälja något ekologiskt!) vilket var gott, svårt att misslyckas med tomatsås... Gjorde däremot misstaget att äta brödbullen också (hade inte ätit mellanmål och tänkte att det kunde få bli ett substitut) och fick världens ångest efteråt. Herregud, vad hade jag gjort?! Hur många extra kalorier blev det? Det var SMÖR på också, åh HERREGUD! Tänk om jag åt för mycket pasta? Och så var det VIT pasta också!

Ja,jag vet, jag ska inte lyssna på de där tankarna, men det är svårt när jag vet att det är vägning i morgon. Den här gången VET jag att det inte gått neråt och även fast det är bra (jag försöker övertyga mig själv om det) så KÄNNS det inte så. Allt jag kan känna är hur allting växer på mig, hur magen svullnat upp, hur armarna blivit lika tjocka som mina lår var, och hur rumpan inte längre får plats i jeansen.

Jag kan inte riktigt förklara varför det skulle vara en så horribel sak, att gå upp i vikt, allt jag vet är att jag gladeligen skulle slänga mig framför en bil om det var alternativet. Många gånger har jag stått och vägt mellan ätstörningstankar och sunda tankar, sedan tänkt "bäst att gå med ätstörningen. Jag vill ju inte vara fet när jag läggs i min kista." Makabert? Inte alls...

Pratade med (ex)pojkvännen igår. Vi har ett väldigt underligt förhållande just nu. Jag kan inte säga att vi är tillsammans, men inte heller att vi är singlar och lediga. Han var ju otrogen mot mig för några månader sedan och det var väl dödsstöten när det gäller vårt förhållande i egentlig mening men... Han skriver ofta och vill att det blir vi två igen, han säger "jag älskar dig" och förväntar sig samma svar tillbaka, och att träffa någon annan har jag inte ens i åtanke. Det är bara honom som jag känner att jag kan prata om allting med, men jag borde nog inte göra det med tanke på att det nog är upp till mig att se till att vi båda "går vidare". Frågan är bara vad jag vill. Vill jag verkligen släppa honom och det vi hade? Jag har ju egentligen ingen annan som jag känner att jag litar på fullt ut...

Jag har börjat ta min ångestdämpande medicin igen. Jag slutade med den för ett tag sedan för att jag kände att den inte gjorde så stor nytta, men de senaste veckorna har varit jobbiga och jag orkar inte längre gå omkring och dra ner mig själv i det där mörka hålet jag är på väg ut ur. jag tar den bara på kvällen, för att kunna sova. Visst, jag känner mig inte lika utvilad när jag sover med hjälp av xanor, men jag sover i alla fall utan att vakna, dock med konstiga drömmar som följd. Annars brukar jag ligga och vrida mig rätt länge på kvällen, och också vakna flera gånger varje natt.

Jag tar en uppsjö av piller just nu. Xanoren då förstås, mot ångesten. Jag tog en ångestdämpande medicin som heter Timesta förut, vilken var helt underbar, men tyvärr är den mer eller mindre narkotikaklassad i sverige och läkarjävlarna vill inte skriva ut den till mig. Jag som tog den fyra gånger per dag i USA var småsur rätt länge på grund av det. Xanoren har inte alls samma "lulleffekt".

Utöver Xanoren tar jag klomypramin mot tvång. Det är mitt nyaste tillskott och jag har bara tagit den sen jag blev inlagd i Januari. Så tar jag Zyprexa och efexor mot depression. Jag har provat en del antidepressiva innan, och inget har funkat så bra som efexor. Det är ingen mirakelmedicin, men den hjälper en på traven.