31

Idag har varit en minst sagt omtumlande dag. Vaknade i morse fast besluten att följa varje viskning från min ätstörning. Jag var trött på att kämpa, trött på att gå emot varenda impuls jag får, och TRÖTT på att känna mig tjock och misslyckad.

Sedan hittade mamma chokladpapprena från min senaste hetsätning i en påse på mitt rum. Hon blev såklart jättebesviken, och jag var helt förkrossad. Inte nog med att hon nu fick se hur dålig hennes dotter är på att inte äta, hon hade sökt igenom mitt rum igen!Förra gången det hände slängdes allt laxermedel, alla bantningspiller och alla rakblad (ja, jag hade mina förråd). Jag hade inget sådant förbjudet där inne idag, förutom chokladpapprena, men bara känslan av att hon varit i mitt rum och rotat gör mig ont. Det betyder ju att hon inte litar på mig. Det betyder att hon inte KAN lita på mig.

Vi hade ett långt "samtal" (jag altererade mellan att gråta och att skrika hur förbannat äcklig jag är, kanske inte hur man definierar ett samtal) om mina hetsätningstendenser. Jag hetsäter inte alls lika mycket nu som jag har gjort, och inte alls lika ofta (från att ha hetsätit så gott som varje dag kanske det nu händer någon gång per vecka) men det skadar ju mig så otroligt mycket med tanke på att det inte finns en möjlighet i världen att jag behåller det jag trycker i mig.

Jag är fortfarande otroligt äcklad av mig själv och mitt beteende, allra helst skulle jag vilja kunna hålla mig borta från "förbjudna" saker som choklad och godis, men jag kan inte. Det är som att jag dras till det där och jag vill bara trycka ner det i halsen för att senare kunna göra mig av med det igen. Jag njuter inte av det när jag hetsäter, tvärtom, men det är som att jag inte vill njuta av det. Jag är inte värd att äta saker som jag tycker om, och de gånger jag ger upp i mina försök att vara den perfekta anorektikern och köper den där chokladbiten jag senare kommer spy upp hatar jag mig själv mer än någonsin.

Men visst har dessa hetsätningsattacker ett syfte. Eller ja... Många syften.

Först och främst så är det ju en effektiv form av ångestlindring. Man sysselsätter sig med att äta och lättar sedan på ångesten när man gör sig av med maten. Efteråt känner man sig ren och tom och nästan pånyttfödd. Då är man redo att möta vardagens problem igen.

Dessutom ,och det här är min egen teori, så ger smygandet och smusslandet som hetsätning leder till en välbehövd "rush". Att hålla det hemligt, att lyckas göra dessa förbjudna saker FAST folk har stenkoll fungerar som någon slags adrenalinkick. Och tro mig, jag har provat det mesta när jag varit desperat, från att spy i plastmuggar som slängts ut genom fönstret till att gömma mackor i underkläderna, allt för att göra tvärtemot vad folk velat att jag ska göra. Samtidigt som jag gjort detta har jag visat upp min perfekta front och fått alla att tro att jag gör precis det jag ska 100% av tiden.

Det äter upp en,att vara så fokuserad på att förstöra för sig själv. Jag känner mig fortfarande som världens hemskaste människa, och jag vill absolut inte unna mig någonting eller göra någonting som är bra för mig, för jag är inte värd det. Det är svårt att ta upp psykologernas tid eller att be om hjälp, för det är så många som förtjänar hjälpen mycket mycket mer än vad jag gör. Jag har ju själv försatt mig i den här situationen, och jag förtjänar att må dåligt. Många gånger saboterar jag för mig själv med flit eftersom jag inte är värd bättre än så.

Det låter väl sunt?

Dessutom håller en ätstörning en sysselsatt. Jag har så mycket mer tid över nu när jag aktivt försöker att gå emot alla impulser, och det är lite otäckt. Förr så spenderade jag antingen min tid med att UNDVIKA mat, att HETSÄTA mat, att KÖPA/LÄSA om mat eller att HATA mig själv. Idag försöker jag att inte göra något av detta, vilket är oerhört krävande. Det är så lätt att gå in på de gamla webbsidorna och läsa kommentarerna (min favoritsida var theskinnywebsite.com, en sida där vanligt folk kommenterar hur kändisars kroppar ser ut) och så är man tillbaka i klorna på ätstörningen igen för "de kallar hennes lår tjocka, och mina är dubbelt så stora!"

I alla fall, jag tappade tråden där ett tag.

Efter "samtalet" så började mina föräldrar tala om att jag nog behövde någon slags positiv händelse att förknippa min viktuppgång med och hux flux blev det bestämt att om jag når 44 kilo (fyra kilo från min lägsta målvikt) över sommaren så blir det en Greklandsresa i slutet av Augusti. Jag blev eld och lågor, jag har ALLTID velat åka till Grekland, men också VETTSKRÄMD, jag har inte längre en möjlighet att stanna på vikten jag har nu, för att få åka MÅSTE jag upp! Och dessutom har jag ju ljugit om min vikt nu så jag måste gå upp ÄNNU mer än vad de tror att jag måste! Nu gäller det att verkligen kämpa mot alla demonerna, nu SKA jag lyckas!

Snacka om motivation!