54

Håller på att smälta bort, herregud vad VARM man kan vara! jag är inte van vid det, jag var alltid den som alltid var kall, oavsett hur många grader det var. Vi spenderade tre veckor i Egypten utan att jag NÅGONSIN tog av mig mina långärmade tröjor. Det var i och för sig inte bara för att hålla värmen även då det var den främsta anledningen, det var också för att jag hade ärr som jag inte ville att mina föräldrar skulle se. Nu vet de om vad jag gjort och ärren har bleknat lite, så nu kan jag kavla upp ärmarna utan att oroa mig för deras skull.

Det är jobbigt att vara varm. Jag borde väl tycka att det är bra, att det är ett friskhetstecken att kroppen kommer igång och kan hålla värmen själv. Men det betyder också att jag ätit nog, att jag fått i mig en bra mängd kalorier - kanske för många. Det är lördag och godisdag, och som vanligt så ångrar jag att jag åt de där lockande chokladbitarna. Men de var ju så goda! Och inte hade jag vettet att hälla ut mina näringsdrycker heller, så jag har fått i mig långt fler kalorier än jag behöver.

Men det är ju BRA eller hur? Jag har inte hetsätit, inte vräkt i mig utan ätit en kontrollerad mängd och njutit av det. Visst hade jag på känn att jag skulle må dåligt över det efteråt, det gör jag ju alltid, men det var egentligen inget att må dåligt över. Mina föräldrar gjorde ju samma sak och de sitter lugnt där nere i soffan och har inte en tanke på att göra sig av med det de fått i sig. Inte heller sitter de och analyserar hur mycket de kan ha gått upp efter dagens mål eller sitter och känner efter hur de växer när fettet lägger sig runt magen. Det är bara i MITT huvud allt det där finns, i MINA ögon jag är så grotesk. Jag ÄR värd att få äta något gott då och då.

Mamma och jag tog en kvällspromenad för att svalka av oss lite och vi hörde musik, skratt och folk som roade sig. Jag känner mig så distanserad, så avskärmad från resten av världen. När andra har roligt sitter jag hemma och ser film efter film efter film för att få tiden att gå, när andra äter för att leva lever jag för att äta, eller inte äta. Jag VILL ändra på det, kanske inte helt, jag ser gärna film då och då, men jag vill få ut något mer av mitt liv. Jag menar, det är lördagskväll, min lillebror är ute och festar, de flesta i min ålder likaså, men inte jag. Aldrig jag.

kommer så väl ihåg en gång i USA, en vanlig skoldag då jag var lite extra deprimerad.

Mitt självskadebeteende var under den här tiden ganska utbrett, jag skar för att känna, för att inte känna, för att överföra min inre smärta till mitt yttre, för att må bättre, för att inte må sämre, för att jag förtjänade det. Det fanns tusen och en anledningar. Men jag gjorde det inte under dagen, inte runt andra människor. Det var något jag gjorde i hemlighet, hemma, på kvällen när ingen annan såg.

Den här dagen var dock annorlunda. Troligen inte för någon annan, men för mig. Överallt såg jag leende människor, jag såg glädje och värme, och jag kände hur HEMSK och TRÅKIG jag var som inte kunde ta tag i mig själv, som inte tog del av allt det roliga.

Jag hade varit förutseende nog att packa ner ett rakblad. Medan en grupp tjejer viskade och skrattade utanför toaletterna satt jag där inne och skar. Jag kunde inte få det att blöda mycket nog, jag var arg på mig själv för att jag inte ens kunde skada mig själv ordentligt. Och skratten förföljde mig, påminde mig om hur utanför jag var.

Och jag VILLE inte ha det så längre. Efteråt gick jag direkt upp till min psykolog och fick en akuttid. Efter det lovade jag mig själv att förändras.

Jag har kommit långt sen den dagen, jag har inte skurit mig själv mer än någon enstaka gång under det senaste året. Impulserna finns där ofta, ofta, men jag tänker inte låta dem ta över längre. Nu är det istället ätstörningen som tar upp all tid, som jag måste jobba på att ignorera precis som självskadeimpulserna.

Ibland måste jag påminna mig själv om att jag HAR blivit bättre, det är så lätt att bara se det negativa, bakslagen, misslyckandena. Att inte skära är en STOR bedrift, och att äta regelbundet är det också, även om det inte fungerar till 100%.

Förhoppningsvis kommer jag en dag få vara med och skratta istället för att stå utanför och avundsjukt avskärma mig själv. Förhoppningsvis kan jag ha roligt på riktigt. Jag vill ha ett liv.