47

har varit en ansvarstagande 21-åring idag och planerat för framtiden. Jag kan ju inte snylta på mamma och pappa hela livet, det är inte ens något jag skulle vilja, men just nu har jag inte mycket till alternativ.

Jag är rädd för att åta mig för mycket för tidigt, jag har en tendens att vara överambitiös och sedan drunkna i "måsten" och prestationsångest. Den här gången ska jag försöka mig på att smyga in nya impulser och prova på sådant som jag verkligen vill göra, för min egen skull och inte för någon annans.

Från början var det tänkt att jag skulle åka tillbaka till USA efter sommaren. Det var dock en flyktig tanke, för min sjukdom gick djupare än jag insåg när jag först blev tillfrågad. Istället kanske jag kan börja fundera på att åka tillbaka till Grand Valley State University nästa år, 2010. Om jag nu fortfarande vill dit vill säga. Som det ser ut just nu längar jag efter Michigan och friheten jag hade där, men jag är ändå inte helt säker på om det är en bra idé. Jag vill inte åka dit för att falla tillbaka in i ätstörningens gamla vanor när ingen längre har koll på mig. Det är lätt att man följer de invanda vägarna när man har varit där och gått förut.

Jag måste besluta mig om framtiden, men inte just nu, jag känner mig inte redo för att kasta mig ut i världen än. Istället har jag börjat leta efter enstaka kurser och aktiviteter som jag kan sysselsätta mig med i höst. För det första så måste maten fungera, jag kan inte ens titta åt någonting annat om jag börjar svälta mig själv igen. Då står jag kvar på ruta ett och stampar, och nya intryck ligger många rutor framåt. Men den här veckan har faktiskt fungerat (!!!). För första gången sen jag blev inlagd, och många år innan det, så har jag FRIVILLIGT ätit sex mål om dagen och behållt dem allihop.

Ja, jag är djupt imponerad av mig själv. Ja, det är pinsamt hur glad det gör mig *puttar undan envisa ätstörningstankar*

Men låt oss säga att jag klarar av att äta efter matlistan i höst, vad mer ska jag göra om dagarna? Den här sommaren har mest gått åt till att vila ut och bestämma sig, men det blir snabbt gammalt och det är dags att göra någonting, så inte vanan att göra ingenting tar över. Det ör viktigt, för det är lätt att man blir bekväm och vänjer sig vid att dagarna ser ungefär likadana ut - man går upp, äter, går och lägger sig. Jag vill ha ut mer av mitt liv än så.

Ett halvår är jag inbokad på DBT här i Oskarshamn, med början i slutet av augusti. Det är så gott som spikat, jag måste bara vara formell och skriva under ett kontrakt. Det kommer då ta upp min tid två gånger i veckan. Sedan har jag ju psykologkontakten och familjeterapeuten på ABC, en gång i veckan vardera. Resten av tiden är jag fri att sniffa lite i hörnen på det där som folk kallar "livet". Man har pratat mycket med mig om det, men jag har inte riktigt vågat kasta mig ut där än, mina gamla mönster har varit trygga nog att behålla greppet runt mig.

Men nu ska jag våga!

Ingenting är bestämt än, men jag skulle vilja ta upp franskan igen. Jag studerade språket från sexan till andra året på gymnasiet, men har glömt mycket av det. Det har dock alltid varit en dröm att kunna åka till Frankrike och tala obehindrat, och jag har ett gyllene tillfälle att putsa upp de gamla kunskaperna lite nu.

Sedan skulle jag vilja göra något fysiskt. Inte för att det bränner kalorier (jag menar det!) utan för att rensa hjärnan lite, få den där endorfinkicken jag förlitat mig på ätstörningen för att få. Men aktiviteten måste vara helt prestationsfri, jag vill inte jämföra mig med någon annan, och inte bli bedömd på något sätt.

Funderar på att prova afrikansk dans, det vore kanske någonting? Och så vill jag gärna plocka upp yogan igen, lite senare, när jag har vant mig vid min nya vardag och maten fungerar tillsammans med de andra aktiviteterna.

Förhoppningsvis kan jag dra mig ur det här träsket och bygga upp en grund som framtiden kan luta sig emot, för om det är någonting jag saknat genom åren så är det ett liv. Och det är dags att skaffa ett nu, innan det är för sent.