Vart tog all den där motivationen vägen? Det är så jobbigt att den kommer och går i vågor, för dagarna blir så långa och utdragna när det bara är ätstörningstankar i huvudet...
Åkte till Påskallavik bara för att, och intog lunch på Påskallaviksgästgifveri. Pappa hade gjort en stor sak av att stället var snobbigt och stroppigt men min bror och jag bara fnös åt honom. Påskallavik liksom. Hur många snobbiga ställen kan det finnas i Påskallavik? Minst ett, skulle det visa sig. För det här var inte en avslappnad pizzeriamiljö, inte. Det var trevligt absolut, men aningen stelt med tysta gäster och strikt dukning. Kände mig lite som en fisk på land, jag passade inte in i den perfekta miljön. Det kändes som att folk tittade på mig och tyckte att jag var äcklig som slabbade när jag åt och... Okej, okej, ingen tänkte troligen så. Ätstörningstankar igen.
Den vanliga matsedeln erbjöd pappa och min lillebror köttgryta, medan jag som vanligt frågade efter ett vegetariskt alternativ. Först fick vi in bröd, varav ett mörkt som var sagolikt gott! Till och med pappa som inte brukar gilla fullkornsbröd, tog för sig. Sedan kom maten, pyttesmå portioner på jättestora tallrikar! Tur att jag hade bröd till, för mina tre potatisklyftor räcker inte långt när man äter efter tallriksmodellen! Ratatouillen var underbart god, men jag saknade en salladsbuffé.
Sammanfattningsvis så var det ett trevligt besök, men jag kommer nog inte tillbaka.
Lagade mat hemma ikväll eftersom mamma kom hem sent (ja, här i huset är det fortfarande tjejerna som står för maten) och det blev fylld falukorv och pasta. Och jag kan stoltsera med att jag vågade smaka falukorven idag! Falukorv är en sådan där sak som jag faktiskt har saknat som vegetarian, så det var spännande att se om den skulle uppfylla mina förväntningar. Jo, det gjorde den. Mums.
Just nu sitter jag och försöker att ignorera min mage som väller ut över byxkanten. "Jag är inte tjock. Jag är undernärd. Jag behöver maten". Känslan att ha mat i magen är fruktansvärd, jag kan inte förstå hur folk kan luta sig tillbaka efter maten och bara nöjt leva vidare. Hela min värld stannar upp efter att jag ätit, och alla organ bara skriker"aaah, vi får inte plats! Vad har du gjort?! Hur dum får man bli?" Jag vet ju att det bara är att ignorera de tankarna, bita ihop och kämpa på, men usch, vad jobbigt det är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar