61

Nästan hela dagen har gått åt till att läsa igenom gamla dagboksanteckningar från när jag spenderade tre veckor i England 2004. Jag åkte till Bournemouth med två kompisar på språkresa. Det konstiga är att nu när jag läser om det så börjar jag mer och mer förstå att jag faktiskt hade ganska roligt. Om och om igen läser jag "det var kul" eller "jag tyckte om det". Varför kan jag bara så här i efterhand komma ihåg lekarna jag hatade att leka, människorna som jag vet tyckte att jag var jobbig, känslan av att vara för tjock, för irriterande, för mycket? Det är väl det som kallas selektivt minne, jag har nog valt att komma ihåg de delar av resan som var dåliga, eftersom de händelserna stöder min teori att jag är den där tråkiga människan som äcklar alla i hennes närhet.

För det är det jag kommer ihåg. Hur liten jag kände mig när jag inte kunde hitta någon som ville signera MIN ryggsäck, hur jag inte klarade av att äta chipsen i matsäcken. Hur jag var tvungen att vara bäst på twister och hur arg jag var på mig själv för att jag bara fick A i social skills när man kunde få A+ (att jag var bäst i klassen hade ingen betydelse!). Vart jag än tittade så såg jag människor med egenskaper som jag saknade. Folk runt om mig var roliga, eller smarta, eller glada, eller snygga, där var en tjej som var cool utan att försöka, där var en kille som verkade gilla mina två kompisar men inte mig...

Varför kan jag inte komma ihåg resten? Det är som utsuddat ur mitt minne.

Jag hittade också kort från resan. Sommaren 2004 var jag...16 år. Om jag objektivt tittar på bilderna så ser jag en helt normal tjej. Okej, jag har svårt att se något positivt med henne, men jag ser heller inte allt det där negativa som jag kommer ihåg att jag bar med mig, och det som fortfarande finns där. På en bild visar jag magen, men inte väller den ut lika mycket över byxkanten som jag kommer ihåg att jag tyckte den gjorde? Inte var min hy lika katastrofal som jag tyckte? Jag zoomade in på så många fel att jag inte såg skogen för alla träd.

Jag kommer så väl ihåg en av kvällarna vi var ensamma i vår värdmammas hus. Dagen hade varit jobbig psykiskt sätt, vi hade fått med oss vår vanliga lunch bestående av mackor och chips, av vilket jag ätit exakt inget, men ändå kände jag mig stor som ett hus och inte värd att få sätta mig ner och ta det lugnt. Till saken hör att jag väldigt sällan nämner saker som hur tjock jag känner mig för jag visste redan då att folk skulle förneka det och det blir bara onödiga diskussioner. Den här kvällen gjorde jag dock ett undantag och med handen på magen sa jag att jag önskade att jag var lika smal som de. Då ställde sig en av dem framför en helfigursspegel inne i badrummet med mig bredvid och pekade på sin mage.

"Ser du nu? Du är mycket smalare än mig. Din mage går ju inåt, det har aldrig min gjort, och jag känner mig ändå smal!"

Det gick inte att förneka att jag var smalare än henne i spegeln, men det var inte vad jag såg när hon stod framför mig eller det jag kände när vi var på stan tillsammans. Det är konstigt hur man psykiskt kan vara så inställd på någonting att det sedan influerar allt man ser och allt man gör...

Jag kommer nog fortsätt att läsa igenom de här gamla anteckningarna. Både för att det är nyttigt för mig att se att inte hela min bakgrund varit så svart som jag kommer ihåg den, och för att jag behöver något att syssla med mellan måltiderna.

Såg på Gran Torino ikväll, hyfsad film med ganska svaga skådespelarprestationer across the board. Den var värd att ses men inte mer än så, handlingen var långrandig men i grund och botten intressant. 2.5/5.