72

dagen har varit lång och motig. Istället för att följa den friska vägen fullt ut såsom jag har försökt att göra i ett antal veckor så gick jag med ätstörningen ikväll, "tyvärr" inte utan konsekvenser.

jag blir så trött på mig själv! Varför vågar jag inte prova på livet som en fullt fungerande, frisk människa? Varför tillåter jag inte mig själv att må bra? Istället gör jag precis det som skadar mig mest, som sårar alla som tror på mig och som jag i slutänden kommer få betala dyrt för.

Mina föräldrar blev jättearga och fruktansvärt "besvikna". De säger att det är svårt för dem att lita på mig när jag gång efter annan ljuger dem rakt upp i ansiktet och säger en sak när jag egentligen gör något annat. Jag förstår deras känslor och hatar mig själv för att det är sant. Jag önskar hett att jag var en bättre människa, en som inte ljuger för att skydda sig själv.

Jag åkte med pappa i bilen idag och han nämnde att jag såg bättre ut utan smink (en åsikt som han ofta uttrycker). Jag svarade att jag inte trodde honom varpå han replikerade:

"Ja JAG är ju inte den av oss som ljuger hela tiden"

Jag blev helt ställd. Jag menar, jag vet att det är sant, smärtsamt sanningsenligt, men jag försöker att inte tänka på mig själv som en lögnare. Jag försöker vara så ärlig mot mig själv och min omgivning som möjligt men det händer fortfarande att jag döljer saker, till och med för mig själv. Det är inte ett val jag har gjort att ljuga, och jag gör det inte för att det är roligt eller för att få ut något av det.

Det sårade mig verkligen att min pappa inte förstått det.

Vi hade ett jättebråk ikväll om det hela, vilket lämnade mig i ett upplösningstillstånd. Jag kan inte sluta tänka på rakbladen inne på min toalett och om hur jag måste straffa mig själv för att jag är så äcklig och misslyckad. Men jag vet ju att det är just det som min ätstörning vill och att ge vika för impulserna vore lika med att gå med ätstörningen.Igen.

Varför betyder det FORTFARANDE så mycket för mig att vara bäst på att vara ätstörd TROTS att jag vet att ingen annan vill det, att alla kämpar för att jag ska må bra?